Heffaklumpsjakt i nätverksdjungeln

Sjöfarten är världens kanske mest globaliserade bransch, det ligger liksom i sakens natur och har så varit sedan vi började frakta gods och människor. Men med tiden har inte bara fartyg och teknik utvecklats, det har även skett stora organisatoriska förändringar inom sjöfartsnäringen, på land såväl som till sjöss. På den internationella marknadsplatsen köps och säljs inte bara laster och sjötransporter, utan även bemanning, teknisk och juridisk expertis, IT-lösningar och mycket annat från andra specialiserade företag. Utvecklingen har möjliggjort en rationalisering av verksamheten som i sig inte torde vara något problem. Utmaningen kommer när nätverken blir så komplexa och svåröverskådliga att det påverkar det dagliga beslutsfattandet i driften.

För några år sedan roade jag mig med att på en världskarta markera alla aktörer som på något sätt var inblandade i driften av oljetankern Prestige när hon sjönk utanför Galicien 2002. Det blev en mycket tankeväckande illustration. Förhoppningsvis drabbas vi aldrig av den där olyckan som tvingar oss till frågor om ansvar, skuld och ersättningskrav. Men det kan ändå finnas ett behov av att bena ut vem som egentligen gör vad i det komplexa nätverket vi verkar i, hantera konsekvenser av otydliga och ibland motstridiga regelverk och se till att ekonomi- och beslutsmandat är tydliga för alla inblandade.
En vän som fortfarande jobbar till sjöss skämtar uppgivet att det för närvarande är fyra olika bolag som kräver att han ska ha just deras overall på sig – samtidigt.
Jag fnissar först lite men börjar sen tänka på vad forskningen visar om orsaker till ohälsosam arbetsbelastning, stress, mobbing och arbetsplatskonflikter.

Alla bottnar de i organisatoriska förhållanden. Otydliga förväntningar, roller och ansvarsförhållanden utgör inte bara en stor risk för den organisatoriska och sociala arbetsmiljön. Det stjäl också energi och fokus från arbetsgruppen och kan leda till felprioriteringar, ett sämre resultat och ökad risk för olyckor. Som regelverket för svenska fartygs arbetsmiljö ser ut idag har vi en inbyggd spänning där regler först börjar gälla för landorganisationens personal innan de formellt sätts ikraft av Transportstyrelsen för sjöpersonal – ibland flera år senare. Redan där börjar förvirringen. Lägg sedan till att besättningen på en och samma båt kan vara anställd på olika avtal. Sedan zoomar vi ut i världen och ser att olika myndigheter och aktörer har skilda förväntningar för sina respektive delområden och ställer olika krav som kan variera över världen. Ibland finns inte ens reglerna fritt tillgängliga på ett språk vi förstår. Då blir det extra lurigt att följa dem. Som i ett kalejdoskop där bitarna hela tiden byter plats blir det svårt att få grepp om helheten. Vem är egentligen ansvarig för vad och hur ska det följas upp? Som Nalle Puh säger i sin jakt på Heffaklumpen: det bästa är att veta vad man letar efter innan man börjar leta efter det. Men det blir förstås extra svårt när en inte ens vet vilken overall Heffaklumpen har på sig.

Cecilia Österman

Drivs av Breakwater Publishing