Kollega i kris – en säkerhetsrisk

En person i kris kan ”slå på autopiloten” och tyckas sköta jobbet ganska bra. Men egentligen kan hon eller han vara en tickande bomb som behöver komma av fartyget så fort som möjligt.

De flesta av oss drabbas av en eller flera kriser under vår livstid. Olyckor, brott, en närståendes död eller en skilsmässa kan vara utlösande faktorer. Även om de flesta klarar av att ta sig igenom en kris någorlunda bra kan den skaka om rejält och få en att tillfälligt tappa fotfästet. Att drabbas av en allvarlig fysisk eller psykisk händelse till sjöss gör läget extra komplicerat. Ofta går det inte att mönstra av direkt och komma hem till sina nära utan man tvingas hantera den akuta reaktionen ombord.

– När något allvarligt inträffat är debriefing en enkel och bra åtgärd som jag tycker att man bör använda. Däremot ska man vara försiktig när man närmar sig en arbetskamrat efter en olycka. Visa att du finns där men försök inte tvinga dig på den som inte vill prata, säger Arto Nordlund, psykolog vid Sahlgrenska akademien på Göteborgs universitet (bilden).

Oavsett bakgrund, yrke eller livssituation är kroppens reaktionsmönster efter en allvarlig händelse detsamma hos alla människor. Först blir vi chockade, sedan ledsna och förtvivlade för att därefter börja bearbeta och återhämta oss innan vi slutligen kan gå vidare. Men hur lång tid den här processen tar eller vilka situationer som triggar igång kroppens krissystem varierar från person till person. Något som passerar den ene med en axelryckning kan vara djupt ångestladdat och traumatiserande för en annan.

Arto Nordlund har många års erfarenhet av arbete med människor i kris och han föreläser även på Campus Lindholmens kurser i crowd and crises. Han säger att våra reaktioner bottnar i de erfarenheter vi bär med oss, från barndomen och framåt.

Kriser kan stärka för livet
– Det beror dels på hur trygg och stabil du är som person men också på hur du har hanterat tidigare kriser i livet. Den som går stärkt ur en kris har stora möjligheter att klara av svåra situationer senare i livet.

En person i kris kan tyckas fungera relativt väl och verka klara av sina arbetsuppgifter bra. Kanske är hon eller han en aning glömsk och okoncentrerad men behöver inte uppvisa några alarmerande symptom. Lugnet kan dock vara förrädiskt och under ytan kan det råda kaos och fullständig förvirring.

– I sin yrkesroll kan man slå på autopiloten och göra det man ska. Men man fungerar inte optimalt och man kan vara som en tidsinställd bomb som plötsligt briserar. Det är inte alls säkert att personen själv uppfattar hur dåligt hon mår eller är medveten om vilken säkerhetsrisk hon är. Därför är det viktigt att befälhavaren, men också andra ombord, är uppmärksamma på hur folk mår efter en olycka.

Den första fasen i den mänskliga reaktionskedjan är chock. Man begriper inte vad som hänt, feltolkar eller vägrar inse att det som skett verkligen har hänt. Man kan drabbas av skakningar, frossa, hjärtklappningar, bete sig fullständigt irrationellt eller bli helt apatisk. Chocken varar oftast bara några minuter upp till ett par tre timmar, innan den släpper. När det som inträffat sjunkit in inträder reaktionsfasen. Då förstår man vad som hänt och kan överrumplas av starka känslor.

– Man känner sorg och smärta. Man börjar kanske gråta och kan drabbas av ångest. Många känner ett stort behov av att få prata. Man kan upprepa frågan ”varför”, ”varför” och för omgivningen kan det tyckas som ett meningslöst ältande. Men ältandet fyller en viktig funktion och det är genom att upprepa saker och sätta ord på dem som de blir verkliga, förklarar Arto Nordlund.

Vanligt att döva känslorna
Reaktionsfasen kan vara både förvirrande och smärtsam och det är inte ovanligt att den som drabbas försöker döva känslorna med alkohol eller tabletter.

Krisreaktioner
I en krissituation blir:
60 procent passiva
30 procent aktiva (panik, bekämpar hot, hjälper sig själva eller andra)
10 procent paralyserade.

När känslosvallet avtar inträder bearbetningsfasen. Då har man kommit så långt att man accepterar det som inträffat, även om sorgen och smärtan fortfarande kan vara påträngande. Det sista stadiet kallas för nyorienteringsfas. Det är då man tar steget ut ur krisen och försöker gå vidare. Men i vilket skick man kommer ut på andra sidan är individuellt och beror till stor del på hur väl man klarat av att bearbeta krisens olika faser.

– Om vi hanterat krisen bra kan vi gå stärkta ur den och med bättre självkänsla. Vi kan känna att vi lärt oss något om oss själva och världen i övrigt och vi vet att vi är en person som klarar av kriser. Men den som inte fått bearbeta det som hänt på ett bra sätt kommer att gå ur krisen som en svagare och mer sårbar person. Nästa gång man utsätts för något som påminner om den förra krisen, det kan vara en liten incident bara, kan man reagera ännu starkare än gången innan, säger Arto Nordlund.

Han berättar att den som lever med en obearbetad kris eller kraftig stress under längre tid kan få både psykiska och fysiska besvär. Förutom nedsatt minnesförmåga och svårigheter att koncentrera sig kan man även drabbas av hjärtsjukdomar, diabetes, depressioner, infektioner och ångestsyndrom.

Linda Sundgren

Fotnot: Arto Nordlund var en av föreläsarna vid San-konferensen 2008.

Drivs av Breakwater Publishing