Varje vecka ses förtöjningsutrustningen på Viking Rosella över, ändå händer det att trossar går av. Sol, kyla och sjövatten sliter på materialet och det är ibland svårt att avgöra när det är dags att byta trossar. Spännbanden på bildäck används mer sporadiskt och klarar sig bättre.
 Högar med trossar ligger hopringlade på backen. Här och var syns lagningar i de grova repen.
– Vi försöker hålla nere kostnaderna och kortar och splejsar [fläta ihop] ganska mycket, säger överstyrman Anders Aspholm. Men om något börjar se för slitet ut byter vi ut det direkt, vi chansar inte. 
Vintersolen värmer svagt, vattnet är stilla. En dag som denna behövs inte några extra förtöjningar för att hålla Rosella på plats vid kajen i Kapellskär utanför Norrtälje. Men vädret kan vända snabbt och med flera ankomster varje dygn är påfrestningarna på utrustningen stora.
 – Vi lägger alltid till på samma plats med styrbordssidan mot kaj och trossarna slits hela tiden på samma ställe i klysen [hålet i fartygssidan trossen löper genom], säger Anders. Vi har skydd där det är som mest utsatt, men det nöts ändå.
 Att avgöra när det är dags att byta ut en tross är ibland svårt, menar Anders. Han berättar att de enligt underhållsprogrammet Amos ser över förtöjningsutrustningen en gång i veckan och däremellan byts materiel ut vid behov. Ändå händer det att trossar går av. 
– Ja det gör det. En riktigt blåsig höst kan det gå en tross i månaden om man har otur, men så vitt jag vet är det ingen här ombord som blivit skadad i samband med det. Även vajrar kan gå av, men då är det oftast inne i ögat.

Kort överresa

Det mesta förtöjningsgodset som används på Rosella är traditionella trossar, typ Atlas.
– Atlastrossar är ganska klumpiga och otympliga att jobba med, säger Anders. På modernare båtar där allt ligger på spel går det väl an. Men här, där man måste dra för hand och lägga över pollare på däck, blir det tungt.
På akterdäck är förtöjningstrossen förstärkt med spännband i det parti som ligger i klysen. Anders berättar att ett par killar i besättningen för några år sedan började lägga in spännband i trossarna för att stärka dem på utsatta ställen. Han lyfter upp en tross som ligger lös på däcket och visar hur det går till.
– Man bryter upp kardelerna och lägger in spännbandet mellan dem, säger han och delar på trossen. På det sättet blir det mycket starkare. Killarna som kom på det här fick en belöning av Sjömanshusstiftelsen för sin uppfinning.
 Nere på bildäck är det tomt så när som på proviantbilen som kommer rullandes efter att ha lossat varor. Längs skotten hänger enstaka spännband, men det är långt ifrån varje resa som de behöver användas.
 – Vi har kanske fem trailers i veckan, i snitt fyra långtradare per resa och ibland surrar vi på bockar. Men det är inte alls lika mycket surrningar nu som förr när Rosella gick mellan Helsingfors och Tallinn, säger Anders.
Överfarten till Åland tar två och en halv timme och sträckan på öppet vatten är begränsad. Men lasten behöver ändå säkras ibland.
– Vi får väderrapporter hela tiden och börjar det blåsa upp mot 13, 14 sekund- meter är det dags att surra. Har det varit blåsigt länge kan det vara mycket gammal sjö också. Vi har inga stabilisatorer och hon rullar som en tvålkopp i sjön, säger Anders.
– Just nu är det lugnt, men vi har fått rapporter om att det kan börja blåsa upp framåt eftermiddagen så vi kanske kommer vi att behöva surra ändå. Vi försöker hinna säkra lasten allteftersom bilarna kör ombord, men är det många som ska med kan det vara svårt att hinna. Anders säger att de vid surrning följer anvisningarna i lastsäkringsmanualen
som finns i flera exemplar ombord. Den senaste versionen är daterad i maj 2012 och innehåller allt från beskrivningar av olika surrningstekniker till kontroll och underhåll av material.
 – Det finns mycket bra information i den, säger Anders. Men ska jag vara helt ärlig är det inte särskilt ofta man tittar i den. De som jobbar här vet hur det ska gå till, men det är klart att kommer det en ny styrman så visar man vart manualen finns.