Sunt ledarskap på poopen

På Silja Galaxy är lugna och metodiska förtöjningar en säkerhetsfråga.
– Kör man en hetsig ledarstil blir folk rädda och vågar inte ta initiativ. Då kan det bli farligt, säger överstyrman Martin Söderberg.

När vi kommer ner till poopen, förtöjningsplatsen i fartygets akter, en dryg halvtimme innan ankomst har trossarna redan dragits fram och kontrollerats. Allt är väl förberett för att underlätta den stundande förtöjningen i Värtahamnen i Stockholm.
– Vi lägger till fyra gånger per dygn i samma hamnar så alla vet exakt vad de ska göra, säger båsen Robert Andersson. Poopen respektive backen, förtöjningsplatsen längst för ut, är försedda med fyra spel och sammanlagt åtta trossar. Varje halvår byts en av trossarna ut och det finns alltid två nya på lager om något skulle hända.
– Den här byttes i veckan, säger Robert Andersson och lägger en hand över en ljus tross som ligger upprullad på ett av spelen. Nu får den sitta några månader, kanske ett halvår, sedan vänder vi på den.
Att vända på trossarna, eller att förskjuta dem några meter på spelen, gör att brytpunkterna förflyttas. På så sätt undviker man att förtöjningsgodset nöts på samma ställen.
– Eftersom vi förtöjer så pass ofta som vi gör blir slitaget ganska stort, säger Robert Andersson. Men vi är noga med säker-heten och inför varje förtöjning gör vi en snabb översyn av trossarna. En gång i månaden drar vi ut dem i sin fulla längd och gör en grundligare kontroll.
Efter en stund kommer matroserna Kristoffer Andersson och Matthias Jacobsson ner på däck tillsammans 
med överstyrman Martin Söderberg och befälselev Julia Mattisson. Kvällssolen letar sig in på däcket och besättningen står och småpratar medan fartyget närmar sig hamnen.
– Att förtöja här är ganska simpelt, säger Kristoffer Andersson. Vi har stora ytor att röra oss på och det är lättjobbat.
Matthias Jacobsson håller med.
– Här är det inte en massa rör och grejer i vägen och vi vet hur vi vill ha det, säger han.
När fartyget glider upp längs kajen ställer sig Martin Söderberg med komradion vid relingen och räknar ner antalet meter 
till position. Matthias Jacobsson gör sig redo att kasta iland apnäven (bollen till första tampen, springet) medan Kristoffer 
Andersson placerar sig bakom spelen. Robert Andersson intar manöverboxen till trosspelen med Julia Mattisson strax bakom sig. Allt sker säkert och metodiskt och man använder bara tecken i kommunikationen med varandra. Martin Söderberg berättar att det lugna tillvägagångssättet är en i allra högsta grad medveten arbetsmetod.
– Rent säkerhetsmässigt tror jag att 
atmosfären vid en förtöjning är jätteviktig, säger han. Har båsen en hetsig ledarstil och gapar och skriker blir folk osäkra och vågar inte säga ifrån.
Robert Andersson resonerar likadant. Han berättar att han genom åren varit på flera fartyg med betydligt stressigare förtöjningar och där det också skett olyckor.
– Jag var fyra år inom tank och under den tiden inträffade det två allvarligare förtöjningsolyckor. Båda hade kunnat undvikas om man hade haft bättre rutiner och gått mer metodiskt tillväga.
Men lugnet ombord på Galaxy beror också på att man går i färjetrafik och alltid lägger till i samma hamnar. Man känner kajpersonalen och överraskningarna är få. Men även om mycket går på rutin, säger samtliga att de är uppmärksamma på riskerna. Alla har varit med om trossar som brustit och Matthias Jacobsson säger att olycksrisken alltid finns där i bakhuvudet.
– Man tänker på det varje gång man ska förtöja, säger han. Jag tror nästan jag är mer uppmärksam på det nu än när jag var yngre.
Kristoffer Andersson nickar instämmande.
– Antagligen är det en kombination av att man blir äldre och de erfarenheter man har. Kraften i en tross som brister är enorm.
På Galaxy har man genomfört riskanalyser av förtöjningsarbetet och det är värderat till en fyra på en sexgradig skala. På skottet innanför dörren ut till förtöjningsplatsen sitter en karta över så kallade snap-back-zoner; platser på förtöjningsdäcket dit en snärtande tross kan nå och som därför bör undvikas. En sådan zon är bakom spelen där växlarna sitter.
– Men när man ska växla mellan spelen är man tvungen att stå här, säger Robert Andersson och kliver upp på gretingen (gallergolvet) bakom spelparet. Det går inte att komma undan.
Trossarna som används ombord på Galaxy är 64 millimeter i diameter och 120 eller 220 meter långa med ögon i bägge ändar. Brottstyrkan ligger på 795 kilonewton, vilket motsvarar drygt 80 ton, och samma typ av tross används till alla förtöjningar.
– Vi har testat några andra trossar genom åren, men de har varit ganska sladdriga och inte gett något bra fäste, säger Mattias Söderberg. De vi har nu är bra att arbeta med och de är töjbara utan att ge någon kraftig rekyl om de går av.
Genom att både backen och poopen är överbyggda skonas trossarna från regn, snö och sol när de ligger på spelen. Riktigt kalla vintrar drar man även specialsydda presenningar för att skydda förtöjningsgodset mot kylan.
– Vi är också noga med att underhålla klysen. De här slipade vi och målade i våras, säger Robert Andersson och nickar mot den ovala öppningen i relingen. Klockan kvart över sex ligger Galaxy förtöjd vid kajen. Däcksbesättningen ger sig omgående ner till bildäck för lastning och lossning. Om en timme ska de åter stå redo på förtöjningsstationerna och kasta loss för nästa kryssning över Ålands hav.

Linda Sundgren, text och bild

Drivs av Breakwater Publishing