Det är inte längre krav på arbetshandskar eller bristande tillgång på skyddsglasögon som huvudskyddsombud Martin Hulterström på M/S Nordlink brottas med. Istället har misstrivsel och samarbetsproblem blivit vanligare.
Martin Hulterström förstod tidigt att en bra arbetsmiljö är viktigt för den som jobbar till sjöss. Redan på gymnasiet blev han upplyst om de problem och risker som sjömanslivet kunde innebära och uppmanades att vara försiktig.
– Jag hade en mattelärare som jobbat länge på produkt- och råoljetankers. Hans kropp hade påverkats av alla gaser han hade andats in och dåtidens maskinrumsatmosfär gjorde väl inte saken bättre. En av hans döttrar hade fötts med en hjärnskada, vilket han var övertygad om berodde på hans yrkesbakgrund. Han tjatade på oss att vi skulle vara försiktiga, framför allt när vi höll på med kemikalier, gaser och smörjoljer, säger Martin.
När Martin gick till sjöss vid mitten av åttiotalet fanns det mycket som behövde förbättras. Skyddsutrustning var ibland en bristvara. Om det fanns användes den ofta inte och säkerhetstänkandet var lågt. Inom tanksegmentet lastade man med öppna ullage eller tankluckor eftersom det gick fortare. Arbetskläderna skyddade varken mot kyla eller kemikalier.
– En av de första förändringarna jag lyckades driva igenom i OT-rederierna som skyddsombud var att vi skulle få syramotståndskraftiga vinteroveraller. Jag arbetade på en inflaggad kemtanker och vi gick i Nordsjön och upp i Bottenviken. Fick man natriumlut eller svavelsyrastänk på sig gick det rakt igenom kläderna.
Stress och konflikter
Men uppdraget som skyddsombud krävde både uthållighet och civilkurage. Arbetsmiljöfrågor stod lågt i kurs hos många, både på rederikontor och ombord.
– I början blev man ganska ofta utskrattad och förlöjligad för att man höll på med det här. Men jag hade en äldre matros som var ganska påläst inom mycket och han stöttade och pushade mig. Det gav mig extra råg i ryggen och gjorde att jag vågade stå på mig, säger Martin.
Till rederi Nordö-Link kom han 1998. Därmed lämnade han tanktonnaget och började inom ropax (rullande last samt passagerare) istället. Enligt Martin handlar skyddsarbetet inte längre så mycket om avsaknad av skyddsutrustning eller exponering för skadliga ämnen, även om det fortfarande förekommer. Den materiel som behövs finns eller kan beställas och lastdäcket på den sju år gamla färjan som går i trafik mellan Malmö och Travemünde är välventilerat. Vad som däremot ökar är de psykosociala problemen. Martin berättar att han allt oftare får rycka in och medla i konflikter och ha enskilda samtal.
– Det kan vara allt från jag kan inte jobba med den eller den personen till att nu har chefen varit och kladdat i schemat igen. De här problemen har ökat de senaste sex sju åren och de kan vara ganska svåra att komma till rätta med.
Och när trivseln sjunker ökar också risken för sjukskrivningar, menar Martin.
– Är inte den psykosociala miljön bra tror jag risken är större att man känner av fysiska krämpor mer. Även risken för olyckor ökar om man inte är riktigt med mentalt, säger han och fortsätter.
– Jag har försökt med konflikthanteringssamtal och lyssnat till båda sidor. Ibland går det att lösa, men det kan också sluta med att man behöver lyfta frågan högre upp och att någon tyvärr måste omplaceras. Jag tror att en hel del av det här också är relaterat till stress hos samtliga inblandade parter.
Martin jobbar två veckor och är sedan ledig lika länge. Det passar bra med familj och barn, tycker han. Landjobb har han prövat vid några tillfällen, men konstaterar att det inte är något för honom.
– Det här sättet att arbeta och leva är som ett gift i blodet. Jag mår helt enkelt bättre som människa när jag jobbar intensivt en period och sedan är ledig lite längre.
Linda Sundgren