Internetuppkoppling och en besättning som trivs är det sjökaptensstudent Fia Antolkovic Wistrand, 22, sätter störst värde på. Inom vilket segment hon hamnar spelar mindre roll, huvudsaken är att få komma ut och börja jobba, säger hon.
För Fia var det självklart att gå till sjöss. Havet har alltid lockat och hon har flera kompisar som är sjömän. Nu läser hon fjärde och sista året på sjökaptensprogrammet på Chalmers i Göteborg och ser fram emot att snart få börja jobba.
– Men man får inte vara kräsen. Med tanke på hur det ser ut för sjöfarten just nu blir man nog glad bara man får ett jobb, säger hon.
Under praktikerna har hon varit på ankarhanterare, roro, bilbåt och färja. Hon säger att hon funnit sig tillrätta väldigt bra på samtliga fartyg.
Egna skyddsskor
– Att besättningen trivs är nog avgörande för att man själv ska trivas när man kommer som ny. Träningsmöjligheter tror jag är bra för en hälsosam och glad besättning och att man inte kör med halvfabrikat i byssan. Senaste båtarna jag varit på lade kockarna verkligen ner sin själ i matlagningen och hade nybak-at bröd till frukost och mycket frukt och grönt. Då blir man glad.
Fia vill även gärna ha tillgång till internetuppkoppling när hon är ute.
– Att kunna hålla kontakten med dem där hemma toppar nog listan över vad som är viktigt ombord. Man vill kunna skicka iväg mejl eller mess och berätta vart man är och att allt är bra, säger hon.
Hon vill också att det ska finnas en medvetenhet kring arbetsmiljö- och säkerhetsfrågor. Under praktikerna har hon fått de arbetskläder och den skyddsutrustning som behövs, även om pass-formen varierat.
– Ofta är brallorna några nummer för stora. Då får man ta en tamp och dra åt i midjan och rulla upp byxbenen. Skyddsskor har jag med mig egna, det tror jag att de flesta i klassen har. Hur mycket skyddskläder som finns på fartygen är lite olika. Ibland har det varit ganska skralt i förråden och även om jag alltid fått det jag behövt har man hört på omvägar att det kan vara svårt att exempelvis få ut en extra overall eller ett par nya handskar.
Linda Sundgren