Utmaningarna i arbetsmiljön på fartyg har många likheter med dem på arbetsplatser iland. Det kan handla om repetitiva rörelser, tunga lyft, stress och brist på återhämtning. Men branschen har också flera sjöfartsspecifika förutsättningar med fartyg i ständig rörelse och besättningar som bor tillsammans på en begränsad yta med allt vad det innebär. Hala däck, tunga maskiner och hanteringen av kemikalier bidrar också till att skapa risker i arbetsmiljön. Under 1900-talets första decennier var skador och dödsfall vanligt förekommande inom sjöfarten. Exempelvis rapporterades 1955 cirka 400 fallolyckor medan 219 personer uppgavs ha skadats av verktyg. Även fartygsförlisningar var relativt vanliga, inte sällan med förlust av människoliv som följd. Det var mot den bakgrunden som Svenska sjöfolksförbundet i oktober 1955 arrangerade en arbetarskyddskonferens i Folkets hus i Göteborg. Runt bordet fanns representanter för de fyra sjöfackliga förbunden, Redareföreningen, Kungliga kommerskollegium, Arbetsskyddsnämnden liksom Sjöfartstidningens chefredaktör Ture Rinman. Enligt protokollet var deltagarna överens om behovet av att formalisera ett samarbete för att skapa drägligare förhållanden ombord och minska antalet olyckor. Den 6 april 1956 träffades parterna på nytt och genom ett enhälligt beslut bildades Sjöfartens centrala arbetarskyddsnämnd (SCA), det som numera är Sjöfartens arbetsmiljönämnd – San. Initiativet beskrevs som historiskt och nyheten om den nystartade nämnden spreds även utanför sjöfartskretsar genom Tidningarnas telegrambyrå, TT.

Under 1900-talets första decennier var skador och dödsfall vanligt förekommande inom sjöfarten.

Under de 70 år som förflutit sedan San bildades har en mängd aktiviteter genomförts och ett antal arbetsmiljörelaterade frågor avhandlats. I början av sextiotalet blev exempelvis besättningarnas dryckesvanor ett stort diskussionsämne inom San. Till majmötet 1963 bjöd nämnden in en doktor Ljung, som enligt protokollet var ”medicinsk sakkunnig vid behandlingen av alkoholens roll i olyckssammanhang hos Broströms Linjeagentur”. Doktor Ljung menade att olycksrisken ökade fem gånger med alkohol i kroppen, något han också delgav ledamöterna i Sans styrelse. Han ansåg att alla rederier borde införa bestämmelser för försäljning och förtäring av alkohol till sjöss och han tyckte att det var fel att befäl och ekonomiföreståndare skulle tjäna pengar på spritförsäljningen ombord.

Sjuttiotalet blev ett händelserikt decennium inom San med flera större arbetsmiljöprojekt. Bland annat startades tillverkning av skyddsskor i samarbete med en skofabrik. Skyddsskon fick namnet ”Pajaladojan” efter fartyget M/S Pajala vars skyddskommitté tagit initiativ till att utveckla en ”duglig arbetssko” för sjömän. San inledde också ett samarbete med Röda korset där man tog fram en ABC i olycksfall. 40 000 planscher trycktes upp med instruktioner om hur man ska agera om olyckan är framme. Planscherna lades sedan ut till försäljning för en krona styck. 1976 trycktes också det första numret av San-nytt. Till en början bestod San-nytt av en sida med olycksinformation som skickades till rederierna för vidare distribution ut till fartygen. Med tiden utvecklades skriften till en redaktionell tidning om åtta sidor i det format den är i idag. Informationen om olyckor finns dock fortfarande kvar, numera under rubriken ”Transportstyrelsen informerar”. Den största arbetsmiljöhändelsen under 1970-talet för Sans del var den nya lagen om arbetarskydd ombord. San fick i uppdrag att utveckla en utbildning för skyddsombud och nämnden höll ett stort antal kurser, innan ansvaret för utbildningen övertogs av Seko sjöfolk. En som var aktiv i San vid den här tiden var Olle Bråfelt, grundare till incidentrapporteringssystemet Insjö/Foresea. I en artikel som publicerades i San-nytt nr 1 2016 i samband med Sans 60-årsfirande, sa han följande om nämndens skyddsombudsutbildning:

– Sans utbildning var helt unik eftersom den vände sig till både manskap och befäl och de gick kursen tillsammans. Det här var verkligen en tid för samverkan.

I början av 1980-talet beslöt Sans ledamöter att starta en informationskampanj för att minska olyckorna till sjöss. Kampanjen gick under namnet ”Nolla olyckorna”, och det anordnades en mängd aktiviteter, däribland affischtävlingar och spridning av dekaler och filmer. Enligt Olle Bråfelt var kampanjen nödvändig och en del i ansträngningarna att försöka skapa en säkrare arbetsmiljö ombord:

– Vi hade säkert ett tiotal dödsfall på grund av olyckor på fartyg varje år och ytterligare ett stort antal dödsfall i arbetsrelaterade sjukdomar efter exponering för asbest, hälsovådliga kemikalier och så vidare. Jag vågar nog påstå att det inte fanns motstycke i någon annan bransch, sa han i San-nytt för tio år sedan.

Under 1990-talet blev cancer bland sjömän en stor fråga. 1998 disputerade överläkare Ralph Nilsson vid Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg med avhandlingen Cancer in seamen. Hans forskning visade bland annat hur kroppen tar upp cancerogena ämnen via huden och att exponeringen förvärrades av otvättade overaller och oljeindränkta arbetshandskar av ”fel” material. Cancerforskningen inom sjöfarten fortsatte under flera år, bland annat genom överläkaren och forskaren Karl Forsell. 

Efter millennieskiftet gick arbetsmiljöarbetet inom sjöfarten in i en ny fas. År 2003 börjar arbetsmiljölagen att gälla även på fartyg och med den följde krav på ett strukturerat och systematiskt arbetsmiljöarbete. Sjöfartens arbetsgivareförbund, Sarf, med San:s dåvarande ordförande Pieter Sprangers i spetsen, anordnade kurser i systematiskt arbetsmiljöarbete (SAM) för seniorbefäl och intresset att delta var mycket stort. Tre år senare kom nästa stora förändring när International Labour Organization (ILO) antog den maritima arbetsmiljökonventionen, MLC. Många av de bestämmelser som arbetsmiljökonventionen innehöll var redan genomförda på svenska fartyg, men för den globala sjöfarten blev konventionen en milstolpe med krav på exempelvis god hyttstandard och ekonomiskt stöd vid skador eller sjukdom. Under 2000-talet har frågor om social och mental hälsa i yrkeslivet fått större utrymme. Det handlar om sådant som stress, brist på återhämtning, mobbning och sexuella trakasserier. År 2016 trädde föreskrifterna om organisatorisk och social arbetsmiljö (OSA) ikraft på landbaserade arbetsplatser och tre år senare började de gälla även inom sjöfarten. Cecilia Österman är arbetsmiljöforskare och adjungerad i San:s styrelse:

– Fördelen med OSA-föreskrifterna är att den organisatoriska och sociala arbetsmiljön uppmärksammas och att behovet av att arbeta systematiskt med OSA-frågor förtydligas, säger hon.

Fördelen med OSA-föreskrifterna är att den organisatoriska och sociala arbetsmiljön uppmärksammas och att behovet av att arbeta systematiskt med OSA-frågor förtydligas.

Cecilia Österman genomförde en forskningsstudie om OSA-frågor inom sjöfarten 2017, som visade att den typen av problem är som störst inom intendenturavdelningen. 

– Studien har några år på nacken, men det är inte mycket som talar för att det skulle ha blivit bättre sedan dess. Vi måste jobba vidare med de här frågorna, säger hon.

Under 2010-talet utvecklade San en digital arbetsmiljöutbildning och arbetsmiljöhandboken, en handbok om arbetsmiljöarbete ombord i fartyget, uppdaterades nyligen. Sans styrelse består idag av åtta ordinarie ledamöter med representanter för Seko sjöfolk, Sjöbefälen och Sarf. Därtill ingår en handfull adjungerade ledamöter från Transportstyrelsen, forskarvärlden och marinen.

Ordförande i San är John Wahlstedt, förhandlingschef i Sjöfartens arbetsgivareförbund.

– Den breda kompetens som nämndens ledamöter besitter är en av San:s främsta styrkor, säger han.