Efter åtta månaders ledighet har pappa Fredrik och sonen Axel kommit varandra nära, och familjen har svetsats ännu mer samman. Men att förena sjöjobb med rollen som småbarnsförälder är ingen enkel uppgift.

Lala! Axel, 18 månader, hoppar upp och ner och pekar entusiastiskt på figurerna som dansar på teven i favoritprogrammet Teletubbies. Men särskilt mycket tevetittande brukar det inte bli om dagarna. Fredrik Lundmark, till yrket befälhavare i Älvtank, har varit föräldraledig sedan i juni förra året och några problem med sysselsättningen har han inte haft under den perioden.
– Jag trodde att jag kanske skulle börja krypa på väggarna efter ett tag, men så har det inte blivit. Vi har varit på öppna förskolan eller i parken nästan varje dag. Ibland har vi gått till Katarina Sjöfartsklubb och fikat och det är ett par stycken till där som haft med sig barn, berättar Fredrik där han sitter i soffan med sin fru Johanna bredvid.

Genom att ta ut både vederlag och föräldraledighet har Fredrik lyckats få ihop en riktigt lång hemmavistelse, något som både han och Johanna uppskattat.
– Det har varit helt suveränt, säger hon. Vi har kommit varandra ännu närmare och Fredrik och Axel har fått fantastisk kontakt. Vi är så himla lyckliga över att ha fått den här tiden tillsammans.
Fredrik instämmer. Att han varit ledig och skött markservicen medan Johanna kunnat gå in för karriären har fått flera positiva konsekvenser. Förutom att banden mellan dem stärkts har de också fått bättre förståelse för varandras situation.

Omvända könsroller
– Vi har verkligen vänt på könsrollerna. Fredrik har dragit det tyngsta lasset med städning, tvätt och matlagning medan jag har kunnat ägna mig åt att sätta mig in i mitt nya jobb. Det har gjort mig mindre stressad, säger Johanna.
Makarna Lundmark måste hjälpas åt för att få ihop tillvaron. Fredrik är borta fyra veckor åt gången. Johanna är civilekonom och har ett krävande arbete på hemmaplan som nyutnämnd privatmarknadschef på ett Nordeakontor i Stockholm. Hon är uppväxt i Mariehamn på Åland och han i Västervik, så några släktingar här i stan har de inte.
– Vi har tänkt att Johanna ska jobba lite mindre när jag är borta eftersom vi inte vill att Axel ska vara så långa dagar på dagis. När jag kommer hem tar jag över och hon kan fokusera mer på jobbet. Det viktiga för oss är att Axel har det bra, säger Fredrik.

Men de berättar att det också varit tufft många gånger. Som när Axel var knappt en månad gammal och Fredrik skulle ut på sjön för första gången sedan de blivit föräldrar.
– Jag visste inte mycket om barn, jag visste inte vem Axel var ännu och eftersom han var född med kejsarsnitt fick jag inte lyfta någonting. Det var tungt när beskedet kom att Fredrik skulle ut och jobba igen och jag var ledsen i två dagar innan han åkte. Men jag var hemma hos min familj på Åland och fick det stöd jag behövde, säger Johanna och tittar på Fredrik.

– Ja, det var många tankar som snurrade i huvudet då och det var verkligen inte roligt, säger han. Men när man väl kommer ombord måste man vara samlad och kunna koncentrera sig på jobbet också, även om familjen alltid finns med i tankarna.

Ultraljudsbilden kom via mejl
När han är på sjön håller de kontakt via telefon, mejl och internet. Tack vare webbkameran kan Fredrik även se hur Axel utvecklas. Den allra första bilden på sonen, som togs vid ultraljudet, kom inscannad på mejlen.

– Vi passerade Gibraltar när jag fick den. Det var en märklig känsla, säger Fredrik.
När fartyget strax innan förlossningen blev försenat och tvingades ankra upp utanför Skottland på obestämd tid, blev de rejält oroliga bägge två.

– Vi visste inte om Fredrik skulle hinna hem och hallen var full med vagnar och sängar som levererats hit, men som jag inte klarade av att ta hand om med min stora mage. Då sjönk modet, berättar Johanna.
– På rederiet blev de eld och lågor och de gjorde allt för att få iland mig. Till slut lyckades vi hyra in en pråm. Den tuffade på i fyra fem timmar och jag trodde aldrig jag skulle hinna med flyget. Men det löste sig till slut. Jag kom hem på torsdag kväll och dagen efter var det inskrivning på sjukhuset. På måndagen föddes Axel.

Ska aldrig be Fredrik gå iland
Att Fredrik skulle ta ett landjobb är något de pratat om till och från. Han har också fått ett par intressanta jobberbjudanden, men valt att tackat nej.
– De landjobb man erbjuds är för det mesta sjörelaterade och innebär många gånger nästan fler resdagar än jag har idag. Sen har jag jobbat över 20 år till sjöss och trivs fortfarande bra med det.
Och Johanna säger att hon inte tänker försöka få honom på andra tankar.
– Jag har lovat mig själv att aldrig be Fredrik om att gå iland, det skulle kunna bli alldeles fel. Han är en riktig sjöman, han trivs med det han gör och är stolt över sitt yrke. Det är den han är och det respekterar jag.

Båda är också nöjda med det stöd och den förståelse de fått från sina respektive arbetsgivare, inte minst Älvtank som ställt upp helhjärtat.
– De har varit delaktiga ända sedan Axel låg i magen och det var aldrig några problem att jag skulle vara föräldraledig så här länge. Vd:n är i min ålder och det gör nog att han har större förståelse för min situation.

Nu är det snart dags för Fredrik att börja jobba igen, då på rederiets senaste nyförvärv Ramina som levererades från ett varv i Turkiet i höstas.
– Då får vi se hur det går här hemma, men blir det problem så löser vi dem när de uppstår. Jag inser verkligen vilken möda, kraft och mod det krävs av sjömanshustrur som, liksom Johanna, ror runt vardagen här hemma medan deras män är till sjöss.

Text och foto: Linda Sundgren