När Karl Karell tillträdde som kanslichef på Stiftelsen Sveriges Sjömanshus hösten 2019, var hans plan att låta verksamheten fortgå som tidigare något år för att därefter fatta beslut om eventuella justeringar. Men det dröjde inte länge förrän pandemin bröt ut och kansliet tvingades hitta nya, digitala lösningar som alternativ till de aktiviteter som Stiftelsen annars genomför fysiskt.  

– Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig men det har fungerat rätt bra ändå, säger Karl Karell. I maj hade vi en digital belöningsdag som vi sände från en studio i Jordbro. Det kändes förstås lite konstigt att stå och prata till några studiokillar istället för en levande publik, men samtidigt blev det möjligt för de som var på sjön att delta. På isbrytarna samlades besättningarna i ett gemensamt dagrum där de jublade och applåderade när någon av deras anställda fick en belöning. 

Inom sjöfarten är nog Stiftelsen mest känd för de årligen återkommande belöningsdagarna. Men i själva verket är arbets-belöningarna,  i alla fall ur ett ekonomiskt perspektiv, bara en mindre del av allt det Stiftelsen ägnar sig åt. Verksamhetens kärna består av en årlig utdelning av gratial och direkta ekonomiska stöd till enskilda sjömän. 

– Varje vecka gör Stiftelsen akuta insatser för sjömän som vänder sig till oss och ber om hjälp. Det kan exempelvis handla om ersättning för akut tandvård eller andra hälsoproblem. Många sjömän har jobbat hela eller delar av sitt yrkesliv på utländska fartyg vilket gör att de hamnar i en gråzon och inte har samma tillgång till sociala trygghetssystem som den som har jobbat iland. Jag skulle vilja säga att det är genom de direkta stöden som vi gör allra mest nytta, säger Karl Karell. 

Många sjömän har jobbat hela eller delar av sitt yrkesliv på utländska fartyg vilket gör att de hamnar i en gråzon.

Själv har han en lång karriär till sjöss bakom sig. Hemma i pojkrummet i Nyköping fascinerades han av böcker om de gamla segelfartygen och alla de prövningar sjömännen utsattes för under hårda stormar och klättringar uppför knarrande riggar med livet som insats. Sitt första fartyg mönstrade han på 1973 – som av en händelse samma år som Stiftelsen Sveriges sjömanshus bildades. Det var det sprillans nya containerfartyget Axel Johnson som gick i trafik för Johnsonlinjen. Sista fartyget innan pension för tre år sedan var Finnlines Finn Clipper där han tjänstgjorde som befälhavare. Man får lätt uppfattningen att sjöman var det givna yrkesvalet för Karl Karell, men det hade också kunnat bli en helt annan karriär.

– Jag var väldigt teaterintresserad och när jag gick i sexan sökte jag en större roll i Bombi bitt och jag. Men den gick tyvärr till en annan skådespelare – Stellan Skarsgård. Rollbesättarna sa att de tyckte att jag var lite för ung, så jag brukar skylla på det. 

Några mer omfattande förändringar i Stiftelsens verksamhet är inte aktuella, säger han. Som stiftelse finns det strikta stadgar att följa och alla beslut måste vara väl grundade i dem. Däremot har han genomfört en del förnyande åtgärder inom stadgarnas ramar. En sådan är att försöka få fler kvinnor att lämna bidrag till belöningsdagarna. En annan att uppmuntra spridningen av belönade förslag inom både det egna rederiet och till andra rederier liksom en omgjörning av organisationens hemsida.