Elektroingenjör Leif Näslund på M/S Isolde är en problemlösare av stora mått. I fjol prisades han av Sjömanshus-stiftelsen för uppgradering av belysningen på lastdäck och under årets belöningsdag fick han utmärkelse för två olika uppfinningar.
– Sjömän måste vara lite som schackspelare och hela tiden tänka framåt. Bara man får klura ett tag hittar man alltid en lösning, säger han.
Trots 40 år till sjöss har Leifs intresse för sitt arbete inte avtagit. Han tycker fortfarande om att komma ombord och att försöka hitta sätt att höja säkerheten och förbättra arbetsmiljön. Under senare år har han flera gånger premierats av både arbetsgivaren Wallenius och Sjömanshusstiftelsen för sina innovationer. Förra året tog han sig an överhettningen i Isoldes central för elektronisk utrustning. I utrymmet finns en mängd funktioner som är avgörande för navigation och kommunikation som gyro, reservgyro, telefonväxel och walkietalkie system. Elektroniken genererar stora mängder värme och den ursprungliga ventilationen har inte räckt till för att hålla temperaturen på en acceptabel nivå.

Överhettning

– Det ska vara max 25 grader i ett sådant rum, men vi hade 35 till 40 grader, berättar Leif. Det är inte bra för instrumenten och servicekillarna som kom ombord klagade alltid på att det var för varmt. Den enkla lösningen på värmeproblemet hade varit att installera ett kylaggregat, men det ville Leif helst undvika. Aggregaten innehåller freoner som vid läckage kan spridas i inandningsluften; de kräver underhåll och är dessutom dyra att köpa in och installera. Leif beslöt att istället försöka ta tillvara på den nerkylda överskottsluften från kringliggande inredning för att kyla ner utrymmet. Ett ventilationsrör drogs från inredningen in till apparaturrummet som också förseddes med spjäll.
– Jag tog en motorman till hjälp och själva jobbet var lätt gjort, det tog inte mer än ett par dagar. Ritningarna hade jag i huvudet, det jobbar jämnt, säger han med ett kort skratt.
Leif berättar att insatsen resulterade i en temperatursänkning på 13 till 14 grader. Och investeringskostnaden blev blygsam.
– Materialet gick på cirka en tusenlapp och det var betydligt billigare än om vi hade köpt ett kylaggregat som går på 40 till 50 000 plus installationskostnader.

Från tåg till fartyg
Leif har tillbringat större delen av sitt yrkesliv till sjöss, men det var inte där han började. Som nyutexaminerad elektroingenjör hamnade han hos ett företag i Västerås där han ritade järnvägslok. Men när han såg en annons om att Sahlénrederierna sökte någon med hans kvalifikationer till sina kylbåtar på Syd-amerika tog han chansen.

– Jag hade tröttnat på att stå vid ritbordet. Sen var det väl lite äventyrslusta också som gjorde att jag gav mig iväg. Då, 1973, var liggtiderna i hamnarna långa och Leif gick ofta iland. Men även om sjöfarten förändrats och han numera sällan kommer av fartyget har han stannat kvar i branschen.
– Jag har trivts med arbetskollegor och gemenskapen ombord. Det var bara när sonen föddes som jag gick iland och jobbade med elinstallationer i egen firma under åtta år, men sedan gick jag till sjöss igen. Att bara göra det nödvändigaste har aldrig legat för Leif. Han tycker om att klura på olika lösningar. Förra året hjälpte han kocken med bullret i byssan.
– Han gick runt med hörselkåpor när han lagade mat. Det såg rätt dumt ut, men det berodde på att utsugningsfläkten ovanför stekbordet hela tiden gick på maximalt varvtal och förde oväsen.
I samband med ett underhållsarbete installerade Leif en varvtalsreglerare.
– Jag satte även dit en liten ratt så nu kan han själv ställa in varvtalet.
Leif närmar sig pension. Men även om han har mycket att göra hemma och för tillfället är sjukskriven efter att ha opererat en utsliten axel, är han inte redo att släppa sjöfarten ännu.
– Man måste vara mentalt förberedd innan man slutar. Jag känner mig fortfarande relativt ung i knoppen och har svårt att tänka mig hur det skulle vara att inte åka ut på sjön.

Linda Sundgren