Föreskrifterna om organisatorisk och social arbetsmiljö, OSA – AFS 2023:2, kap 2, är i grunden något av det mest angelägna vi har i arbetsmiljöarbetet. OSA-föreskrifterna kräver att arbetsgivaren ska förebygga ohälsa och skapa förutsättningar för ett hållbart arbetsliv. Det är svårt att invända mot intentionerna. Men om vi ska vara ärliga: Hur ofta används OSA så som det var tänkt ombord på svenska fartyg? Min bild är att de flesta känner till föreskrifterna, vet att man borde agera efter dem och önskar att man kunde göra det. Men man vet inte riktigt hur det ska gå till och när det ska göras. Det handlar inte om ovilja, utan om brist på utbildning och stöd.

Ombord är verksamheten krävande, bemanningen slimmad och fokus ligger på säker drift och kommersiell lönsamhet. Arbetsmiljöarbetet riskerar att reduceras till det mätbara och OSA-frågorna som kräver samtal, reflektion och kontinuitet hamnar lätt längre ner på listan.

Men om vi ska vara ärliga: Hur ofta används OSA så som det var tänkt ombord på svenska fartyg?

Samtidigt är behovet av att arbeta med den organisatoriska och sociala miljön ombord stor. Sjöfarten ställer höga krav på individen: långa arbetspass, isolering, oregelbundna tider och ofta en kultur där man ”biter ihop”. Just därför är OSA så relevant till sjöss. Att prata om arbetsbelastning, att som chef ställa frågan ”hur har du det?” och att ha rutiner när någon inte mår bra, det är inte mjuka frågor vid sidan av utan i allra högsta grad säkerhetsfrågor. Så hur kan man göra? Det behöver inte vara komplicerat. Integrera OSA i det systematiska arbetsmiljöarbetet: ta upp arbetsbelastning i skyddsronden, gå igenom arbetstider och vila i samband med planering och skapa enkla, tydliga kontaktvägar när någon behöver stöd. Ge chefer ombord verktyg och inte bara ansvar. OSA är bra. Riktigt bra. Men först när vi går från att känna till begreppet till att faktiskt använda det i vardagen, får föreskrifterna den effekt som var tänkt. Där är vi nog inte riktigt än.

Malin Persson/ombudsman Sjöbefälen