Med hjälp av en vagn fäst i relingen slipper besättningen på M/T Tellus att med handkraft dra landgången i rätt läge. Överstyrman Per Axelsson är en av upphovsmännen bakom den sinnrika konstruktionen som i maj belönades av Sjömanshusstiftelsen.

När tankfartyget M/T Tellus började gå i charter på småhamnar längs den norska kusten uppstod problem. En del kajer passade inte fartyget med mycket rördragningar och byggen där landgången skulle läggas. Däckskranen, placerad mitt på fartyget, nådde inte tillräckligt långt för att kunna lägga landgången där kajytan var friare.
– Vi fick lägga landgången tidigt och sedan flytta den för hand. Vi tog en ända i taget och sicksackade oss fram tills den låg på plats. Det var väldigt tungt med risk för klämskador och onda ryggar, och det behövdes tre fyra man på båten och ett par på kajen för att göra detta, säger Per Axelsson.
Per och kollegan, David Gutierrez, då befälhavare på Tellus, började fundera över om det gick att undvika de tunga och farliga momenten vid landgångsläggningen. Lösningen blev två hjulförsedda landgångsvagnar. Den ena monteras på relingen och skjuts fram och tillbaka i önskat läge medan den andra är en träkonstruktion som dras på kajen i synk med relingsvagnen.
– Det räcker med två man, en på kajen och en ombord, för att göra det här och skaderisken har minskat betydligt. Den blev klar i juni förra året och vi använder den ungefär varannan månad, säger Per.
Relingsvagnen är en stålkonstruktion som förvaras i ett förråd på däck. Den är ganska tung men kan lyftas på plats med mankraft eller med däckskranen. Trävagnen som dras på kajen är tillräckligt lätt för att bäras iland.
– Antingen får man ha någon på kaj som står och tar emot eller så tar någon den under armen och klättrar nerför lotslejdaren, säger Per.
Den fjärde maj belönades Per Axelsson och David Gutierrez med 20 000 kronor vid Sjömanshusstiftelsens årliga belöningsdag som i år hölls i Sjöräddningssällskapets hus i Göteborg. Att skicka in bidraget till stiftelsen var Davids idé, men Per säger att de flesta uppfinningar som görs aldrig anmäls till stiftelsen.
– När vi pratade om detta ombord kunde vi räkna till i alla fall ett tiotal grejer som olika personer kommit på och som vi hade kunnat skicka in. Varför det inte blir av vet jag inte, kanske handlar det om lättja.

Född in i sjöfarten
Med både morfar och farfar som fiskare är Per så gott som född in i sjöfarten. Som liten var han ofta med ut på båtarna och efter nian började han fiska på heltid. Men efter att ha läst vidare till befäl bytte han spår till handelsflottan och under ett år på nittiotalet var han själv redare för bulk- och tankrederiet, Krabbeskär, tillsammans med sin far och en annan familj.
– Det har nog gett en lite förståelse för dem i den andra änden också. Man vet att det inte bara är att dra på spenderbyxorna och beställa grejer, man måste tänka på ekonomin också.
I slutet av nittiotalet började Per i dåvarande Brevik, sedermera Sirius. Och med villa, trädgård och barn ser han fördelar med att vara anställd.
– När jag gjort mina fyra veckor åker jag hem och kan vara med barnen och snickra på huset. När vi hade Krabbeskär jobbade vi först ombord och sedan fick man ta tag i allt det andra på kontoret när man kom hem. Men jag trivs med friheten och variationen till sjöss. Jag har ett jättebra jobb.
Linda Sundgren