Sjuksköterskor på färjor i Finlandstrafiken måste kunna allt från att sy och sätta dropp till att omhänderta den som mår psykiskt dåligt.
– Den här tjänsten är ingenting för den som är lättstressad och har svårt att fatta beslut, konstaterar Hans Lind, sjuksköterska på M/S Galaxy.

Strax före halv två på tisdagsnatten blir Hans Lind väckt. Vaktmännen är på väg till mottagningen med en 28_–årig kvinna som uppges ha andningsproblem och bröstsmärtor. När hon körs in i sjukhytten i rullstol är Hans redan på plats och tar emot. Kvinnan lyfts över till britsen medan hennes syster sätter sig i besöksstolen. Hans pratar med patienten medan han metodiskt undersöker hennes värden.

– Blodtrycket ligger på 130/70 vilket är helt normalt och du har en syresättning på mellan 98 och 99 procent. Visserligen har du hög puls, men det kan bero på alkoholen. Jag kan inte hitta något som tyder på att det skulle vara något fel.
Patienten tittar missnöjt på honom.
– Där tror jag att du har fel, säger hon medan hon får hjälp tillbaka ner i rullstolen. Jag vet vad jag känner.
Hon tar sig för vänster sida och trycker handen över bröstet.
– Vad menar du? undrar Hans. Har du ont i bröstet?
– Ja, vad ser det ut som, säger hon.
– Du måste tala om för honom hur du mår, han är ju ingen tankeläsare, upplyser systern.

Hjärtfrekvens
Kvinnan får åter komma upp på britsen. Hon tar av sig blusen och Hans fäster elektroder över kroppen för att kontrollera hjärtfrekvens. EKG-resultaten visar att hjärtat slår som det ska, vilket Hans också talar om. Sedan tillägger han att det inte finns mycket mer han kan göra.
– Kan ni inte magpumpa henne? Frågar systern. Det skulle hon behöva.
– Nej, vi har inga sådana möjligheter, förklarar Hans. Däremot kan vi lägga henne i ett enskilt rum med övervakning.

Kvinnan protesterar och man beslutar att hon ska föras till den egna hytten istället. När de rullat ut från sjukhytten går Hans till skrivbordet och gör några korta anteckningar i ett block för att föra in i datorn dagen efter. Att låta kvinnan återvända till hytten var inte något svårt beslut, säger han.

– Redan när hon kom in fick jag känslan av att det inte var något allvarligt och det bekräftades av den medicinska undersökningen. I hennes fall handlade det nog mer om att hon ville ha uppmärksamhet än något annat. Men man kan aldrig vara säker och jag tar varje patient på allvar och gör en medicinsk kontroll.
Resten av natten blir lugn och Hans får sova utan fler avbrott. Morgonen efter öppnar han mottagningen klockan nio. Då har fartyget vänt i Åbo och påbörjat återresan mot Stockholm. Hans har redan suttit vid skrivbordet en timme.
– Jag har pratat med vaktmännen som var här i natt. Tydligen hade kvinnan fortsatt att festa efter att de kört henne härifrån, värre än så var det inte.

Förmiddagssolen lyser in genom ventilen i sjukhytten medan fartyget glider fram mellan öar och skär. Under de tio dagar Hans är ombord har han jour dygnet runt och kan när som helst få in en patient. Utöver jouren administrerar han sjukskrivningar, utbildar personal och ansvarar för fartygets förstahjälpengrupp. Två timmar varje för- och eftermiddag har han mottagning och då är det mest personal som kommer.

Förkylningar
– Just nu går det mycket förkylningar, säger Hans. Vi är många som bor på en relativt liten yta och blir någon sjuk är det ofta fler som smittas. Man försöker med hostmedicin och febernedsättande, men fungerar det inte får de åka hem. Ska du jobba tio och en halv timme uppdelat över dygnet hinner du aldrig riktigt få den sammanhängande vila som kan behövas för att återhämta sig, säger han.

Strax efter nio kommer morgonens första patient. Han jobbar i intendenturen och är en av dem som blivit förkyld.
– Jag hostar en hel del och har huvudvärk, säger han medan han dricker en blandning som Hans gjort i ordning.
– Har du feber också, frågar Hans.
– Jag tror det.
Hans tar tempen och konstaterar att det stämmer, även om det inte är så mycket.
– De hade disco i hytten bredvid i natt så jag fick knappt sova, säger mannen. Men jag tänkte gå och lägga mig en stund nu om det är okej.
– Prata med de andra på avdelningen först bara, säger Hans. Men jag har inga invändningar.

Hur mycket Hans har att göra varierar. På specialkryssningar med många ung-domar är det generellt mer än annars liksom perioder när många i besättningen är sjuka. Hans får också ta hand om arbetsrelaterade åkommor och förslitningsskador.

Evakuering
– Restaurang är överrepresenterade när det gäller sjukskrivningar, framför allt nack- och ryggskador. Det är en avdelning där man bär mycket porslin och glas och har en hel del tunga lyft.
– Vi skulle nog kunna förhindra en del skador genom att arbeta mer förebyggande, något vi pratat om att börja göra, fortsätter han. Förebyggande insatser är egentligen bästa vården.

Alla anställda har en sjukjournal ombord. Där står sjukdomshistorik, allergier och annan information som kan behövas i samband med en vårdinsats. Journalerna är sekretessbelagda och endast sköterskorna på Galaxy har tillgång till dem.
– Tar vi upp en journal ska vi direkt kunna se vad som hänt tidigare och om det är något vi bör känna till om patienten. Vi dokumenterar även det som händer med passagerare och arkiverar ombord. Ibland vill vårdcentraler iland eller polisen ha sådan information, säger Hans.

Förmiddagen fortsätter med patientbesök varvat med telefonsamtal om friskintyg och sjukskrivningar. När klockan närmar sig elva och mottagningstiden snart är slut knackar det på dörren. In kommer en hyttvärdinna tillsammans med nyanställda Rasmus Iveholt och Angelica Alderhed. Hans berättar för dem om mottagningen och hur det går till att sjukskriva sig. Innan de går därifrån får de också uppge om de har några allergier och fylla i persondata. När Hans stänger förmiddagens mottagning är det dags för lunch. Sedan hoppas han få sova en stund.

– Tittar man på bokningarna får man en uppfattning om hur resan kommer att bli. Vissa specialkryssningar är det väldigt mycket att göra och ”rekordet” var när jag förra året bara fick sova sex timmar på tre dygn, men det var exceptionellt. Oftast brukar jag vara uppe en eller ett par nätter per pass.

Även om Hans och hans kollegor är vårdutbildade och fartygets skeppsapotek innehåller fler preparat än vad Sjöfartsverkets föreskrifter kräver, behövs ibland stöd från land. I första hand ringer Hans till Radio Medical på Sahlgrenska i Göteborg och rådfrågar läkare där. Ibland är evakuering nödvändig. Bara ett par dagar innan San-nytt kom ombord fick en ung finsk kvinna hämtas upp med helikopter och föras till sjukhus för vård.
– Hon var allergisk mot citrus och hade förmodligen fått i sig det i någon drink, berättar Hans. Men jag pratade med hennes pappa dagen efter och då mådde hon bättre.

”Psykisk ohälsa är svårast”
De svåraste patienterna är de som mår psykiskt dåligt, tycker Hans. Han har själv arbetat inom psykiatrin i många år, men att bedöma någons psykiska tillstånd är långt ifrån enkelt. Besvärligast tycker han det är med berusade passagerare som hotar med att hoppa över bord.
– Min utgångspunkt är att den som säger att de tänker hoppa låser vi in. Visserligen är min erfarenhet att den som bestämt sig inte säger något, de bara gör det. Pratar man om det är det mer ett rop på hjälp. Men hundra procent säker kan man aldrig vara och jag vill inte ha någons liv på mitt samvete.

Även ombordpersonal som mår psykiskt dåligt vänder sig till Hans.
– Jag brukar börja med att försöka ta reda på om det är något hemma eller ombord som gör att man mår dåligt. Ofta är det en kombination och då försöker jag få över dem till företagshälsovården så snabbt som möjligt för att undvika långtidssjukskrivningar.

Sista eftermiddagen innan Hans åker hem går han runt på fartyget och fyller på plåster, tryckförband och huvudvärkstabletter i medicinskåpen ute på avdelningarna. Han börjar i mässen på däck tio, går vidare till bryggan, spaavdelningen och restauranger för att avsluta i kontrollrummet. Därefter är det åter dags att öppna mottagningen innan fartyget angör Värtahamnen och nya passagerare kommer ombord.

Linda Sundgren