Sjökock Bronach Karlsson tycker om ansvaret som kommer med skyddsombudsrollen och att få vara med att skapa en säkrare arbetsmiljö.
– Min uppväxt på Nordirland har nog påverkat den jag är idag. Jag har sett för mycket elände i mitt liv och gör allt jag kan för att ingen ska skadas.
Att en brittiskflaggad gods- och passagerarfärja som Stena Alegra har skyddsombud är långt ifrån självklart. Men när Bronach började där i somras fick hon snabbt klart för sig att befälhavaren gärna ville ha hjälp med arbetsmiljöarbetet. Idag är de tre skyddsombud, två från driften och så Bronach.
– Normalt accepteras inte skyddsombud på engelska fartyg. På en båt jag var sa befälhavaren bara ”Nej, vi sysslar inte med sånt här”, när jag frågade. Men på Alegra har man en helt annan inställning, säger hon.
Bronach är sedan snart 20 år gift med en svensk sjöman och bor i Nättraby utanför Karskrona. Under sin långa karriär till sjöss har hon jobbat under olika flagg. Arbetsmiljö- och säkerhetsfrågor har alltid engagerat henne, men hon säger att det är viss skillnad i skyddsombudsrollen på brittiska fartyg jämfört med svenska.
– Här på Alegra har jag ett större ansvar för arbetsmiljön på hela båten, inte bara på min avdelning. Kapten har uttrycklig-en bett mig att säga till om jag ser något som är fel, oavsett vart på båten det är, och det gör jag också.
Bronach berättar att hon aldrig drar sig för att säga ifrån, varken till kollegor eller till rederiet.
– Ser jag någon som gör fel, som att inte ha rätt skyddsutrustning eller prata i mobilen samtidigt som de lastar, säger jag till. Händer det igen skriver jag en rapport, och det vet de. Jag är tuff och ger inte upp förrän folk lyssnar, men de vet att jag är lika hård mot rederiet och befälen och de respekterar mig för det. Jag tackade ja till att bli skyddsombud och jag är det till 100 procent.

Driven att hjälpa
Den starka drivkraften tror hon bottnar i två saker: dels att hon älskar att vara till sjöss, dels de starka upplevelserna från det terrorhärjade Nordirland där hon under flera år jobbade som ambulanssjuksköterska.
– När vi ryckte ut handlade det ofta om bombdåd med döda och lemlästade människor. Jag har skrapat bort kroppsdelar från gatan många gånger och mött förtvivlade anhöriga, och det är inget jag vill uppleva igen. Under nittiotalet var det mycket olyckor till sjöss också och jag blev vittne till en olycka där sex män drunknade i olja. Nu är det 2013 och ingen ska behöva bli allvarligt skadad på sin arbetsplats.
I början på åttiotalet lämnade hon sin hemstad Newry nära Irländska gränsen och flyttade till hamnstaden Warrenpoint. Där träffade hon sin blivande make 1994. Hon utbildade sig till kock och har sedan dess arbetet i många olika kök, både ombord och på land, men föredrar dem till sjöss.
– Iland är det mycket stressigare och det är inte alls samma säkerhetstänk som till sjöss. Ombord har vi säkerhetsövningar varje vecka och vi går igenom allt från brandutrustning till hur man surrar vid sjögång. Iland tränar du aldrig någonting och man är dåligt förberedd om något händer.
Men även till sjöss är stress ibland ett problem, tillägger hon. Liksom sömnbrist.
– Jag brukar alltid fråga alla varje morgon om de sovit gott. Om inte ber jag dem berätta varför. Ibland kan det bero på att de har problem hemma som de ligger och tänker på och sådant kan jag tyvärr inte göra mycket åt. Men det kan också vara en fläkt utanför hytten som stör och som faktiskt kan åtgärdas.
Sömnen är jätteviktig för att kunna utföra ett säkert arbete.
Även rätt inställning krävs, menar Bronach, och poängterar att det gäller hela besättningen.
– Det finns så många skaderisker till sjöss. Alla måste ta ansvar och ha sunt förnuft, annars kan det gå illa.
Linda Sundgren