När jag som 18-årig motorelev mönstrat på min första båt stördes jag av att chiefen kallade mig liten gosse. Gubbjäveln kan väl se i besättningslistan att jag heter Cecilia? I slutänden spelade det ingen roll. Han satt mest på kontoret och resten av maskingänget var suveräna. 

Genom åren blev jag rätt trött på de många frågorna om hur det är att vara kvinna, ibland ensam sådan, på arbetsplatsen. Hallå, kan jag inte bara få vara en i gänget? Men även om det var tjatigt så ställdes frågorna oftast utifrån ett genuint intresse och omsorg. Jag har aldrig behövt låtsas vara någon annan eller vaksamt välja vad jag vill visa upp eller berätta för mina kollegor. Men så är det inte för alla. 

En svensk studie visar att en tredjedel av hbtqi-personer väljer att inte komma ut för sina kollegor. Att vara i minoritet på en arbetsplats utgör en högre risk att mötas av fördomar, ohövligt bemötande, mikroaggressioner och liknande. Det är inte alltid uppenbart när det sker, utan kan ligga i antagandet att alla är heterosexuella, ”skämt” som normaliserar fördomar eller att den som reagerar på dumheter viftas bort som PK. 

Vaksamhet och rädsla för att bli utsatt bidrar till ökad stress och lägre arbetstillfredsställelse. Att inte kunna vara öppen försvårar dessutom kollegiala relationer och kan leda till utanförskap. Å andra sidan är tillit, socialt stöd och att känna sig förstådd och accepterad på arbetsplatsen oerhört betydelsefulla friskfaktorer. För att inte säga en mänsklig rättighet. 

Nu när det blåser oroväckande bakåtsträvande vindar i samhället är det viktigt att vi står upp för allas rätt att känna sig trygga och välkomna på jobbet. Våga prata, även när det känns ovant. Se människor som de är, inte som du förväntar dig att de ska vara och säg ifrån när någon drar ett skämt på andras bekostnad och visa stöd. 

Sitt inte still i båten, att vara tyst är inte neutralt.