För ombordarbete ställs krav på att riskerna i vår arbetsmiljö ska undersökas och bedömas i såväl svenska som internationella regelverk. Det är inte ovanligt att även lastägare ställer krav på riskbedömningar.
Det är många faktorer som kan behöva riskbedömas på ett fartyg. Vi använder en mängd mer eller mindre farliga kemikalier, det utförs kritiska arbeten i riskfyllda miljöer och dessutom ska eventuella konsekvenser av förändringar bedömas i vår föränderliga värld. Och hela härligheten ska förstås undersökas, bedömas, åtgärdas och dokumenteras parallellt med alla andra ”måsten” för att få båten att gå.

Självspelande piano
Man får ibland en känsla av att det där med riskbedömningar har blivit något slags självspelande piano. Har vi bara gjort den där riskbedömningen så är allt bra. Vi vet att det finns risk att man faller överbord vid arbete på däck, att risken är sju eller gul eller grön eller vad vi nu har för metod.
Och om någon frågar kan vi visa papper på det. Vi är laglydiga. Det kan tyckas självklart men i allt detta är det viktigt att inte tappa bort varför man gör riskbedömningen och för vem? Nöjda kunder är ett måste och en glad inspektör kan göra livet lättare men det är inte därför riskbedömningar är ett så bra arbetsmiljö-verktyg.
Arbetsmiljölagens syfte är att minimera risken för ohälsa och olycksfall; ISM-kodens att säkerställa säkerheten till sjöss, förhindra att människor skadas eller omkommer samt undvika skador på miljö och egendom. Finfina ambitioner som är lätta att skriva under på men det kräver ett speciellt tänk. Att vi stannar till ibland, tittar upp från våra dokument och frågar oss: Är det säkrare nu? Har vi gjort det vi kan för att faktiskt minska riskerna? Blev det som vi tänkt oss? Eller jobbar vi bara på att fylla ytterligare än pärm?
Cecilia Österman
/doktorand vid Chalmers tekniska högskola
och adjungerad i San:s styrelse.