Självkänslan kördes i botten. Hon blev osäker, fick svårt att formulera sig och började stamma. Efter att själv ha utsatts för grova sexuella trakasserier jobbar Emilia Åhfelt Dimitriadis idag med att motverka mobbning i arbetslivet.

Sommaren 2003. Emilia är 22 år och har avverkat de två första veckorna av sitt halvårslånga FN-uppdrag i Kosovo. Hon och den övriga gruppen på sju killar sitter och pratar. Plötsligt säger en av dem att ”Vi lägger Åhfelt på rygg bak i sisun så låter vi lokalbefolkningen ha lite roligt”.
– Jag blev oerhört chockad och kränkt, berättar Emilia. När man som ensam tjej får höra något sådant och de andra garvar med då känner man sig inte kaxig, det kan jag lova.

Blev ignorerad
På kvällen samlar hon gruppen och påpekar att hon inte uppskattar den sortens kommentarer. Men den markeringen får inte önskad effekt.
– En av killarna blev förbannad och sa att sådant fick jag räkna med när jag var i männens värld. Efter det började de ignorera mig, svarade inte på tilltal och lyssnade inte när jag pratade. I princip betedde sig hela gruppen likadant, även om några var värre än andra. De verkade ha bestämt sig för att sätta mig på plats och förstöra för mig.
Emilia hade ingen chans att värja sig mot den systematiska mobbning som följde. Självkänslan dök, hon blev osäker och började få problem att prata. Redan innan hon öppnade munnen visste hon att de andra skulle nonchalera det hon sa eller ta chansen att trycka till henne.
– Men skammen var nästan det värsta, att stå där med lunchbrickan i matsalen och inte veta vart jag skulle ta vägen. Det där med att vilja tillhöra en grupp är något som går väldigt långt tillbaka, tror jag, till när vi levde som grottmänniskor. Att bli utstött då var detsamma som att dö och det arvet tror jag finns kvar inom oss.

Berättade för kompanichefen
Efter några månader i Kosovo vände sig Emilia till kompanichefen och berättade vad som pågick. Han reagerade men utan att gå till botten med problemet.
– Det blev ett väldigt hallabalo. Cheferna pratade med killarna i min grupp och efter det upphörde kommentarerna och de började fråga om jag skulle med och äta lunch och sådant. Men jag märkte tydligt att det inte var äkta och att de egentligen inte hade ändrat sin inställning till mig.
– Kompanichefen frågade mig om kommentarerna hade upphört. Jag svarade att ”Ja det har de, men…” Men han ville inte höra resten. Det enda han verkade intresserad av var att kunna skriva en rapport om att problemet var löst.
Ville inte avbryta
Emilia berättar att hon ofta grät under sina sex månader på Balkan, men hon var fast besluten att inte avbryta uppdraget. Att åka på utlandsmission var något hon velat göra länge och hon planerade att använda den meriten i sin framtida karriär. Men även om hon idag, nio år senare, är glad över att hon stannade tiden ut och inte lät killarna ”vinna”, fick hon betala ett högt pris. Stressen som de upprepade kränkningarna medförde ledde bland annat till talsvårigheter.
– Jag ringde hem till min mamma och berättade att jag hade börjat stamma, men förstod inte varför. Det tog flera månader efter det att jag kommit hem innan stamningarna upphörde, säger Emilia.
Efter samtalet med kompanichefen fick hon titta på en film som handlade om sexuella trakasserier. Varför den visades bara för henne och inte övriga gruppen vet hon än idag inte, men då gick det i alla fall upp för henne vad hon utsattes för.
– När jag såg filmen kände jag väldigt väl igen mig, och det var en chock. Jag hade aldrig trott att jag skulle bli utsatt för något sådant.
Emilia berättar att hon inom militären hållit en medvetet låg profil. Hon drog aldrig några sexskämt för att inte uppmuntra till den sortens kommentarer och för att killarna inte skulle bli osäkra på vart hennes gränser gick. Trakasserierna som pågick i Kosovo hade börjat redan under den åtta veckor långa utbildningen hemma i Sverige. Då hade hon hade tydligt sagt ifrån och hon upplevde att de övriga respekterade hennes ståndpunkt. Men det hjälpte uppenbarligen inte.
– Jag tror inte att det finns något sätt att vara på för att inte drabbas. Vem som helst kan råka ut för det här och det gäller både män och kvinnor. Men hade det hänt idag hade jag agerat annorlunda. Då hade jag gått till cheferna direkt och fortsatt klättra uppåt i hierarkin tills någon tog det på allvar. Men jag var så ung när det här hände och hade inte kunskap om det.
Sedan åtta år tillbaka jobbar Emilia Åhfelt Dimitriadis som hälso- och teamcoach, bland annat med att motverka trakasserier inom yrkeslivet. Hon leder utbildningar inom Försvarsmakten men har också hjälpt rederier som haft problem.
– Till sjöss är man borta långa perioder vilket är en påfrestning i sig. När folk hamnar under stress ökar risken för syndabockstänkande och att någon eller några tar ut sin egen ångest på andra, säger hon.
Linda Sundgren