Tolv år har passerat sedan Jimmy Eriksson hittade platsannonsen om att Sjömansservice i Norrköping sökte någon som kunde ta ansvar för media och kommunikation i organisationen. 

Han skickade in en ansökan och fick tjänsten. 

 – Jag hade aldrig hört talas om Sjömansservice och visste ingenting om sjöfart, men det lät så meningsfullt. Både samhällsuppdraget och att få hålla på med media lockade. Jag tänkte att om det fanns ett sådant jobb så skulle jag ha det, säger Jimmy Eriksson.  

Att serva sjömän när de kommer i hamn har en lång tradition i Sverige. Redan 1948 bildades Handelsflottans välfärdsråd, som på sjuttiotalet ombildades det till Handelsflottans kultur och fritidsråd (HKF) för att 2007 upphöra som egen myndighet och införlivas i Sjöfartsverket under namnet Sjömansservice. Verksamheten vilar på ILO:s sjöarbetskonvention och handlar om att bidra till en meningsfull fritid för dem som arbetar ombord. Genom lokala representanter i hamnarna erbjuds olika former av service. Det kan handla om att få skjuts in till stan för att besöka sevärdheter, att åka till någon av Sjöfartsverkets rekreationsanläggningar (Kaknäsklubben i Stockholm, Johannisborg i Norrköping, Rosenhill i Göteborg och Kockum fritid i Malmö) eller att få köpa telefonkort för att ringa hem. 

– Att kunna kommunicera är det som efterfrågas allra mest i dag. När folk kommer till sjömansklubben är det första de vill göra att kontakta familj och vänner. Därefter kan de till exempel spela basket eller uppleva omgivningarna. Och det är det vi vill, att kunna erbjuda sjömännen det de behöver. Sjömansservice är en möjliggörare, säger Jimmy Eriksson. 

Utmaningen är att kunna erbjuda mer till fler, med de resurser vi har.

Under åren har Sjömansservice krympt sin organisation och har i dag verksamhet i endast Göteborg, Stockholm, Malmö och Norrköping. Man har även en representant i Antwerpen som kan besöka svenskkontrollerade fartyg som sällan eller aldrig kommer till svenska hamnar. Tack vare samarbetet med hamnar och sjömanskyrkor kan en begränsad service även erbjudas på platser där egen personal saknas, som i exempelvis Oxelösund, Landskrona och Gävle. Och nu – med den planerade utbyggnaden av tillverkningsindustrin i norr och därtill ökande sjötransporter – hoppas Jimmy Eriksson kunna hitta sätt att erbjuda service även där. 

– Utmaningen är att kunna erbjuda mer till fler, med de resurser vi har. Sjöfartsverket har lotskontor längs kusten som skulle kunna fungera i ett servicenätverk, men det är ingenting vi har undersökt närmare ännu. 

– Vi skulle också behöva hitta ett sätt att nå fler sjömän, fortsätter han. Nu går vi ofta via kapten eller styrman, men om de inte är intresserade får kanske resten av besättningen inte veta att vi finns. Det skulle behövas en utpekad welfare officer ombord på båtarna som vi kan kontakta och som kan sprida information vidare till besättningen. 

För att uppmuntra rederier och fartyg att göra mer för välbefnnandet ombord, har Jimmy Eriksson också en tanke om att inrätta ett årligt återkommande pris för bästa välfärdsfartyg. Idén har han fått från Danmark där rederierna själva nominerar fartyg som satsar lite extra på välmående och sociala aktiviteter. 

– Vi vill få fler att komma igång och göra sådant som man mår bra av. Det kan handla om träning men också om att arrangera gemensamma filmkvällar eller spela spel tillsammans.