Tänk dig att du jobbar på ett fartyg, tio till tolv timmar om dygnet, sju dagar i veckan, månad ut och månad in. Att du varit ombord långt över ett år och fortfarande inte vet när du får komma hem igen. Att du samtidigt oroar dig för din familj som måste klara sig på egen hand i ett mer eller mindre nedstängt samhälle. Att du på grund av dåliga kommunikationsmöjligheter knappt vet om dina nära och kära har hälsan i behåll. En fullständigt omänsklig arbetssituation skulle nog de flesta säga, men faktum är att det är precis så det ser ut för tusentals sjömän världen över, just i detta nu. Enligt uppgifter på FN-organet IMO:s (International maritime organization) webbplats sitter omkring 400 000 sjömän fortfarande fast ute på fartyg runt om i världen. Den internationella arbetsmiljökonventionen har egentligen en maxgräns på elva månader ombord, vilket i sig är lång tid med tanke på sjömansyrkets påfrestningar och avståndet till de där hemma. Men sedan pandemin bröt ut har ombordtiderna förlängts i omgångar och enligt IMO finns det de som varit ombord i hela 17 månader.

För varje sjöman som inte kan mönstra av finns det också en sjöman iland som inte får komma ombord. Som inte kommer ut på jobb som planerat och som därför kan vara utan försörjning. Kanske inte så underligt att det varit en strid ström av rapporter om psykisk ohälsa bland sjömän sedan pandemin bröt ut. Många mår dåligt och antalet självmord bland sjömän ökar.

Internationella transportarbetarfederationen (ITF), International labour organization (ILO) och Ecsa (European community shipowners´association) är bara några av alla de organisationer som krävt en lösning på den svåra situation som tusentals ombordanställda befinner sig i. Men trots det stora antalet drabbade och trots att sjöfarten genom handel och transporter är en sektor som berör oss alla, har man ännu inte lyckats komma till rätta med problemen.

Linda Sundgren/redaktör San-nytt