I sex månader blev Agnes Olsson, styrman på ett internationellt kryssningsfartyg, fast ombord när pandemin bröt ut. Tuffast under den tiden var ovissheten, säger hon.
– De flesta ombord upplevde nog en frustration. Att inte veta och hela tiden få nya besked var jobbigt.
Agnes Olsson mönstrade på det internationella kryssningsfartyg hon arbetar på i slutet av februari. Då var allting som vanligt, men efter bara två veckor kom en no sail order från den amerikanska hälsovårdsmyndigheten. Den innebar ett 30 dagar långt kryssningsstopp på alla fartyg till och från USA.
– Kryssningar som var påbörjade fick avslutas men vi fick inte ta ombord några nya passagerare, säger Agnes Olsson. När fartyget var tömt på passagerare ankrade vi upp i väntan på att de 30 dagarna skulle löpa ut, men det blev ju betydligt längre än så.
Tillsammans med uppåt ett 40-tal andra kryssningsfartyg som normalt seglar på USA begav de sig till den skyddade Bahamasbanken. Där låg de och inväntade klartecken om att återuppta trafiken, men beskedet kom aldrig. Istället nåddes de av rapporter om stängda landsgränser och inställda flyg.
– I början höll vi igång ungefär som vanligt, vi trodde nog inte att det skulle bli så långvarigt, men efter ett tag började folk vilja åka hem. Man såg utvecklingen i världen och folk fick rapporter hemifrån om hur deras familjer satt inlåsta i hemmen, säger Agnes Olsson.
Sist att lämna fartyget
När det stod klart att kryssningsförbudet inte skulle lösas i närtid inleddes en mödosam organisation för att få hem besättningarna. Med stängda flygplatser blev lösningen att transportera folk med hjälp av fartygen.
– Under ett par dagar låg vi flera fartyg bredvid varandra och delade upp bes-
ättningarna efter nationaliteter, berättar Agnes Olsson. Sedan seglade vi till olika regioner, några gick till Sydamerika, andra till Karibien, vissa till Europa och så vidare.
Men väl framme var det inte alltid självklart att besättningarna skulle få komma iland.
– Vissa länder vägrade ta emot sina egna medborgare, bara för att de var sjömän. De har blivit behandlade lite som flytande virus, trots att fartygen är ett av de säkraste ställena att vara på just därför att de är så avskilda. Till slut blev det en politisk fråga.
Själv var Agnes Olsson en av de sista i besättningen som blev avlöst. Då hade de tio veckor hon skulle varit ombord blivit sex månader. Om allt går enligt planerna kommer hon att mönstra på igen till årsskiftet.
– Många befattningar inom hotell och restaurang är av förståeliga skäl temporärt borttagna, men min styrmansbefattning finns kvar. Rederiet har fått till ett fungerande avlösningssystem så jag hoppas kunna åka i väg och lösa av min kollega när det är dags.
Linda Sundgren