Utbildning av skyddsombud, tillverkning av skyddsskor och sjuttiotals-kampanjen Nolla olyckorna är bara något av allt det San ägnat sig åt under sin 60-åriga historia. De gulnande protokollen från nämndens möten visar hur arbetsmiljön till sjöss utvecklats under gångna decennier.
I oktober 1955 hölls en arbetarskyddskonferens i Folkets hus i Göteborg. Initiativtagare var Svenska sjöfolksförbundet och runt bordet satt representanter för samtliga fyra sjöfackliga förbund, Redareföreningen, Kungliga kommerskollegium, Arbetarskyddsnämnden och Sjöfartstidningens Ture Rinman. Syftet med sammankomsten var att ena parterna kring bildandet av Sjöfartens arbetarskyddsnämnd, ett samarbetsorgan som skulle verka för färre olyckor och bättre arbetsmiljö till sjöss. Av det handknutna och högtidligt formulerade protokollet framgår att deltagarna var helt överens om att en sådan nämnd behövdes. Statistiken över olyckor till sjöss var dyster läsning och många sjömän fick varje år sätta livet till ute på fartygen. Den sjätte april 1956 träffades parterna åter och genom ett enhälligt beslut bildades Sjöfartens centrala arbetarskyddsnämnd. I protokollet beskrevs händelsen som historisk och Tidningarnas telegrambyrå, TT, hörde av sig och ville ha en kommuniké.
Det fanns mycket att göra för den nybildade nämnden. Enbart fallolyckorna ombord (från väders och från däck) uppgick 1955 till 400 stycken medan 219 personer skadades vid hantering av verktyg. Men nu skulle antalet skadade och omkomna sjömän minska, bland annat genom omfattande informationskampajer för att höja riskmedvetenheten ombord. Redan under nämndens första styrelsemöte började delegaterna skissa på ett förslag om hur propagandan för skyddsarbetet skulle spridas. Broschyrer skulle tryckas och Sjöfolksförbundets George Uhlin, fick i uppdrag att undersöka möjligheten att använda skioptikonbilder (föregångare till diaprojektorn) för ändamålet. Man skulle också kontakta nybildade Radiotjänst (idag SR och SvT) med förslag om ett kortvågsprogram som skulle gå ut till fartygen.
En enskild säkerhetsfråga som var högaktuell under 1950-talet var brandskyddet. Nämnden konstaterade att det behövdes instruktioner för brandsläckning ombord, vilket också togs fram. Man diskuterade även faran med att använda gnistbildande verktyg och att det inte fanns några bestämmelser för rostknackning på tankfartyg ansågs vara en brist.
Under nämndes möten redogjordes också för olyckor, händelser som ger en inblick i den farliga ombordmiljö som rådde. Bland annat hade man allvarliga problem med förekomsten av het ånga i maskinrummen och på ett möte i mars 1958 berättade George Uhlin om en man som skållats till döds ombord på T/S Suecia. Enligt statistik från dåvarande Sjöfartsstyrelsen inträffade ett 100-tal skållningsolyckor årligen.
I början av sextiotalet blev besättningarnas dryckesvanor ett stort diskussionsämne. Frågan hade visserligen varit uppe redan under föregående decennium men nu fick den mer utrymme. I maj 1963 bjöd nämnden in en doktor Ljung, medicinsk sakkunnig vid behandlingen av alkoholens roll i olyckssammanhag hos Broströms Linjeagentur, till ett möte. Ljung berättade att man inom Broströms hade kommit fram till att olycksrisken ökade fem gånger med alkohol i kroppen. Av händelser med dödlig utgång fanns alkohol med i bilden i hälften av fallen. Läkaren ansåg vidare att alla rederier borde ha bestämmelser för försäljning och förtäring av alkohol till sjöss och han tyckte att det var fullständigt fel att befäl och ekonomiföreståndare skulle tjäna pengar på spritförsäljningen ombord.
Alkoholfrågan fortsatte att diskuteras under hela sextiotalet, men även flera andra ärenden togs upp. Som problemen med omfattande hörselskador bland maskinrumspersonal. Att det inte ens alltid fanns tillgång till glasull att stoppa i öronen, ansågs vara under all kritik. Maskinbefälsförbundets, Artur Erwast, föreslog att man skulle uppmana rederierna att tillhandahålla hörselskydd ombord. Ordföranden Douglas Forssblad, Redareföreningens direktör, berättade att nya bullerbestämmelser från Sjöfartsstyrelsen var på gång. I väntan på dem kunde nämnden dock skicka ut cirkulär med rekommendationer om att använda hörselskydd, ansåg han.
Sjuttiotalet blev ett händelserikt decennium inom San. Under ett möte den 19 mars 1973 informerade Redareföreningens, Lars Baecklund, övriga ledamöter om en skyddssko man kallade Pajaladojan. Den var ett resultat av det livliga arbete man hade inom skyddskommittén ombord på m/s Pajala och att fartygets kapten, Gösta Nordström, tagit kontakt med ordföranden. Det här utmynnade i att San, till sammans med en skofabrik, började tillverka arbetsskor för sjömän. Nämnden inledde också ett samarbete med Röda korset där man gemensamt tog man fram en ABC i olycksfall. Hela 40 000 planscher med instruktioner för hur behandlingen skulle gå till trycktes upp och kunde beställas till en kostnad av en krona styck. Den 29 mars 1976 trycktes också första numret av San-nytt. Från början bestod den endast av en sida med olycksinformation som skickades till rederierna för vidare distribution ut till fartygen. Men den största arbetsmiljöhändelsen under sjuttiotalet var den nya lagen om arbetarskydd ombord. Den fick flera effekter på arbetet inom San, däribland att nämnden kom att utveckla en utbildning för skyddsombud. Olle Bråfelt, grundare till incidentrapporteringssystemet Insjö/Foresea, adjungerades till Sans styrelse 1977 som representant för Sjöfartsverket.
– Sans utbildning var helt unik eftersom den vände sig till både manskap och befäl och de gick kursen tillsammans, säger han. Det här var verkligen en tid för samverkan och jag minns första gången jag kom in på ett San-möte. Det gick inte att avgöra vem som var redarnas representant och vem som var från sjöfolket. För mig såg de ut som sjöbussar allihop och det nickades mycket i samförstånd runt bordet.
Med den nya lagstiftningen i ryggen tillsammans med omfattande forskningsinsatser om arbetsmiljön till sjöss, beslöt Sans ledamöter i början av åttiotalet att dra igång en stor informationskampanj. Den fick namnet Nolla olyckorna och en lång rad aktiviteter genomfördes med affischtävlingar, spridning av dekaler och filmer. Handelsflottans kultur- och fritidsråd försåg sina videoband med korta informationsfilmer om kampanjen och Sjöfartsverkets generaldirektör skulle göra ett upprop.
– Kampanjen var definitivt befogad, säger Olle Bråfelt. Vi hade säkert ett tiotal dödsfall på grund av olyckor på fartygen varje år och ytterligare ett stort antal dödsfall i arbetsrelaterade sjukdomar efter exponering för asbest, hälsovådliga kemikalier och så vidare. Jag vågar nog påstå att det inte fanns motstycke i någon annan bransch.
I och med kampanjen fick också San-nytt ett nytt utseende och bladet blev en fyrsidig tidning. En stor del av underlaget till innehållet kom från Sjöfartsverket. Samarbetet med myndigheten (numera Transportstyrelsen) har fortgått och än idag är en sida i tidningen vigd åt information från myndigheten om olyckor och risker ombord.
Vid mitten av åttiotalet beslöt man revidera nämndens samlade arbetsmiljömaterial, Bättre arbetsmiljö till sjöss (BAM), och göra det mer modernt och användarvänligt. Uppdraget gick till San-ledamoten Christer Lindvall, då ombudsman och sedermera vd i Fartygsbefälsföreningen.
– De som jobbade ombord ville ha en pärm som mer tydligt inriktade sig mot dem och deras dagliga arbete. Det var en ganska diger uppgift men vi blev nöjda med resultatet, säger han.
Under åttiotalet fortsatte San att bygga ut sin utbildningsverksamhet. Nämnden såg behov av mer kunskap om arbetsmiljö och säkerhet på alla nivåer, inte bara ombord. Det berättar Göran Hansson, tidigare ombudsman i Sjöfolksförbundets, som kom in i Sans styrelsen 1988.
– Vår ambition var att budskapet om arbetsmiljö och säkerhet skulle gå som en röd tråd, från ledning och neråt, säger han. Redareföreningens Börje Kjellstenius, som var ordförande i San under många år, uppmanade rederierna att bjuda in oss och så fick vi komma och hålla våra kurser. Det fungerade väldigt bra.
Ett annat initiativ under åttiotalet var att öka samarbetet med landets företagshälsor.
– Vi anordnade konferenser runt om i landet där företagshälsorna kunde träffas och utbyta erfarenheter, berättar Göran Hansson. Det fanns ett stort intresse för detta och man kan säga att det blev föregångaren till dem arbetsmiljökonferenser San arrangerar idag.
Under nittiotalet blev förekomsten av cancer bland ombordanställda en uppmärksammad fråga. Inte minst tack vare läkaren Ralph Nilsson vid Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg. 1998 publicerade han sin avhandling Cancer in Seamen och den fick stort genomslag i branschen. Hans forskning visade bland annat hur kroppen tar upp cancerogena ämnen via huden och hur det förvärrades genom användandet av oljiga handskar och otvättade overaller. Ralph Nilssons arbete har förts vidare genom överläkare Karl Forsell som stöttats av San och som varit en uppskattad föredragshållare på flera av nämndens konferenser.
Under 2000-talets första decennium genomfördes två stora förändringar som ytterligare stärkte arbetsmiljöarbetet till sjöss: att arbetsmiljölagen började gälla ombord samt klubbandet av den internationella sjöarbetskonventionen (MLC). Arbetsmiljöbegreppet vidgades och inom San ökade intresset för frågor om trivsel, relationer och ledarskap. 2005 års San-konferens, som hölls i Arken i Skandiahamnen, hade fokus på bland annat kost och motion och året därpå var temat Konsten att kommunicera. 2006 instiftades också San-priset. Det delas varje år ut till en person eller organisation som har ett särskilt stort engagemang i arbetsmiljön till sjöss. Den förste att få ta emot denna utmärkelse var Angela Jenhed på Stena Line. Hon uppmärksammades för att ha försett rederiets besättningar med formgjutna hörselskydd.
2006 fördubblades antalet sidor i San-nytt, från fyra till åtta, för att skapa bättre utrymme för fördjupande reportage. Några år senare tog nämnden klivet ut på webben med en egen hemsida.
Att San har en viktig funktion att fylla även under kommande år är nämndens nuvarande ordförande, Lars Andersson, vd i Sjöfartens arbetsgivareförbund, övertygad om.
– Sans verksamhet verkar tilldra sig allt större intresse, säger han. Det märks inte minst på den stora uppslutningen kring våra årliga arbetsmiljökonferenser. San kommer att fortsätta arbeta mot högt ställda kvalitetsmål och en ständig förbättring av de ombordanställdas arbetsmiljö. Inte minst de psykosociala frågorna bör bli föremål för ett ökat fokus.
Linda Sundgren