Inspektioner leder till bättre säkrad last

För få spännband. Fel surrningsteknik. För stor friyta mellan last och framstam. Knappt någon granskad långtradare som rullar av den polska ro-paxfärjan passerar utan anmärkning.

– Bedrövligt, muttrar polisinspektör Börje Laurin när han kliver runt bland de illa surrade plåtarna inne i långtradaren.
Han drar i de slacka spännbanden och går sedan fram och konstaterar att det i alla fall är 60 till 70 centimeter mellan plåt och framstam. Tomrummet framför den över 20 ton tunga lasten är alldeles för stort, och kommer plåten i rörelse kan det få förödande konsekvenser. Björn Laurin klättrar ner från släpet och ut på den gråmulna och blåsiga Nynäshamns­kajen.

Medan den sammanbitne chauffören snabbt stänger igen släpet förklarar de svenska poliserna (som ansvarar för övervakning av lastsäkringen på våra lands­vägar) vad som behöver åtgärdas innan han får köra vidare ut på vägarna.
– Vi har inte rätt att utdela böter för dålig lastsäkring inom hamnområdet. Straffet, kan man säga, blir att de måste förbättra surrningen innan de kan komma iväg och det kan ta tid, säger Börje Laurin.

Kolonnen med långtradare rör sig sakta över Bahamas-flaggade ”Baltivias” ramp. Då och då stannar bilarna för att en förare ska lämna utandningsprov eller för en snabbkontroll av misstänkt last. Inför ankomst skickar rederierna ut listor till myndigheterna med lastinformation. Där anges vad varje trailer innehåller och hur mycket den väger. Utifrån dessa listor görs ett första urval av vilka fordon som ska tas in för en noggrannare kontroll. Enligt de listor Börje Laurin håller i handen finns det 36 trailers med på färjan och han hoppas att de ska hinna med att kontrollera uppemot hälften av dem.
– Vi är framför allt intresserade av dem som kommer med byggmaterial eller stål och plåt som väger över 25 ton. Men ser vi något misstänkt, som last som putar ut kapellet, så tar vi in dem också. Det brukar vara ett par tre stycken sådana med på varje båt.

Storkontroll med fem myndigheter
Dagens lastkontroll är en samverkansinsats där representanter från såväl tull som kustbevakning, sjöfartsverk, arbetsmiljöverk och polisen deltar och kajen är full av varmklädda myndighetspersoner i gula väster. Sådana här gemensamma storkontroller genomförs cirka fem gånger per halvår i hamnarna i Stockholms län; mindre, spontana inspektioner äger rum ett par gånger i månaden.

”Baltivia” går i linjetrafik mellan Sverige och Polen och är i Nynäshamn varannan dag. Och just Polentrafiken har ofta lastproblem. Det berättar Bo Johansson vid Kustbevakningen som är den myndighet som ansvarar för kontroll av lastsäkring ombord på fartyg.
– De använder ofta väldigt dåliga och slitna spännband. Det är också ganska vanligt att man använder fel lastbärare, alltså en trailer som inte är avsedd för just den lasten, säger han.
– En period punktmarkerade vi Polentrafiken, och det gav resultat. När vi började hade vi anmärkningar på ungefär 75 procent av fordonen och efter ett par månader var den siffran nere i 25 procent. Men det är fortfarande långt ifrån bra och det är inte bara gods från Polen som är dåligt surrat.

Bo Johansson berättar att Sverige tillsammans med Finland, Tyskland och baltstaterna deltagit i ett EU-projekt för att öka sjösäkerheten genom bättre surrning. Det har pågått under ett par år och avslutades vid årsskiftet.
– Lastkontrollen på andra sidan Östersjön är nästan obefintlig och det finns mycket som behöver bli bättre där. Projektet gav oss kontakter med myndigheter i de andra länderna och nu vet vi vart vi ska vända oss när vi har problem.

”In Polen this is okej”
Kontrollanterna på kajen har delat upp sig i två grupper. Ett gäng är placerat vid rampen och gör alkoholtester och tar en första titt på lasten. Övriga står längre fram på kajen och vinkar in de trailers som ska kontrolleras mer ingående.
En långtradare med blått kapell har just blivit stoppad. Längst bak syns travar med tätt packade, rektangulära kartonger som, enligt lastlistorna, innehåller glas. Men det som väckt polisens intresse för just det här fordonet är de tolv ton armeringsmattor som också ska finnas med.

Chauffören lyfter på kapellet längst fram i släpet och där blottas meterhöga travar med armeringsmattor. Polisernas blickar faller genast på den fria spalt som finns mellan gods och framstam. En av dem plockar fram ett måttband och mäter utrymmet.
– 60 centimeter, konstaterar han och stoppar måttbandet i fickan. Det är alldeles för mycket.
De tittar närmare på spännbanden. De är visserligen ordentligt åtdragna, men för få, och den polske chauffören, Maciej Minta, åläggs att sätta dit fyra till.
– In Polen this is okej, säger han på knackig engelska och syftar på surrningen.
Men hans argument biter inte på kontrollanterna och även om han har problem med språket lyckas han uppfatta vad som behöver åtgärdas.
– It is no problem. This is important, säger han och sätter igång med att bättra på surrningen.

Mikael Roos från Arbetsmiljöverket dyker upp mellan fordonen. Han stoppar ner handen i sin svarta portfölj för att lämna tillbaka certifikat till en förare. Mikael Roos har arbetat med lastsäkring i många år och enligt hans bedömning är okunskap den främsta orsaken till undermålig surrning.
– Ett vanligt fel är att man tror att spännbanden håller för mycket mer än de i själva verket gör. Många lever också i tron att lasten ska ligga still av sig själv därför att den är så tung, säger han.

Chauffören bär ansvaret
Oavsett vem som surrat är det chauffören som bär ansvaret för säkringen av godset i bilen. Och Mikael Roos berättar att han fört många diskussioner med förare om lastsäkring genom åren.
– En del är verkligen intresserade och vill lära sig medan andra inte bryr sig alls. Ett problem är språket. Vissa kan så dålig engelska att de knappt förstår vad vi säger, men vi brukar ha tolk med oss, säger han.

Patrik Granstam och Caroline Petrini, som båda arbetar med lastsäkringsfrågor vid Sjöfartsverket, finns också på plats i Nynäshamn.
– Det här är första gången jag är med ut på en kontroll och det ser faktiskt bättre ut än jag förväntat mig, säger Patrik Granstam. Visst finns det en del att anmärka på, men jag trodde att det skulle vara ännu värre.

Caroline Petrini har ett anteckningsblock i handen och tillsammans räknar de efter hur många surrningsfästen som saknades på de kontrollerade fordonen.
– Bara 60 procent hade tillräckligt antal surrningsöglor. Det är självklart inte bra, men det är inget oväntat resultat, säger Patrik Granstam.

Linda Sundgren

Drivs av Breakwater Publishing