Mycket jobb och lite sömn på Nord Carrier

På torrlastaren Nord Carrier delar befälhavare och styrman på vaktdygnet. Med ankomster, avgångar, lotsdispens och pappersarbete kommer sömnen på undantag.
Det här innehållet kommer från vår tidigare hemsida och kan därför se annorlunda ut.

På torrlastaren Nord Carrier delar befälhavare och styrman på vaktdygnet. Med ankomster, avgångar, lotsdispens och pappersarbete kommer sömnen på undantag.

Fredag 29 juni. 05.50. Bo Kallander komm­er upp på bryggan. Han fyller en kopp med nybryggt kaffe, går ut på babords bryggvinge och tänder en Pall Mall.
– Jag känner mig rätt trött. Jag hade svårt att somna i natt och sen krängde det så att det inte gick att sova ordentligt, säger han och kisar i den disiga morgonsolen.

Vi färdas längs östkusten, från SSAB:s hamn i Oxelösund mot Vejle på Jylland. En stor del av traden läas av land, men fartyget, som bara har veckor kvar till sin 30-årsklassning, är väderkänsligt. Lastmärket har höjts för att kunna ta plåt och stål och nattens tio, tolv sekundmeter kändes rejält i kojen.
– Med containrar går hon som en svan i vattnet, säger Bo som nu gått in och sjunkit ner i förarstolen på bryggan. Men när hon är så här tungt lastad kränger det som sjutton i det höga bygget när det blåser och hon slår från sida till sida.
– När det gungar som värst går det inte att ligga i hytten och då brukar jag lägga mig på soffan i mässen. På hösten, när det är mörkt och stormar, är det riktigt jävligt.

Besättningen är slimmad till ett minimum med två nautiker, en kockmatros, en maskinmatros och en däcksmatros. Sista nedskärningen skedde 1993, då kocken försvann.
– De ställde hit en mikro och en diskmaskin och sa åt oss att äta halvfabrikat. Men va fan, det kan man ju inte leva på halva året, säger Bo och småskrattar. Det slutade med att vi fick hit en kockmatros istället.

Sjölivet tar ut sin rätt
Utöver vakten måste befälen vara uppe vid ankomster och avgångar. Bo sköter en hel del pappersarbete och är också den enda ombord med lotsdispens. Att under de förutsättningarna följa vilotidslagen är väldigt svårt, säger han.
– Alla vet att det inte fungerar, men ändå händer ingenting.

Bo har varit Nord Ship troget 17 år. Under hela den tiden har han arbetat sex om sex, främst i Östersjön och norra Europa. 60 år fyllda känner han hur sjö­livet börjar ta ut sin rätt.
– Jag sover sämre nu än tidigare och det har blivit svårare att ställa om när man kommer hem. Så visst är man lite sliten.

Vi närmar oss Kalmar sund, med den kulliga bergön Blå jungfrun föröver. Oxelösund – Vejle tur och retur tar fem till sex dagar, beroende på väder och strömmar. Ibland blir det en helg till kaj i Danmark då stuveriet är ledigt, och då ges tillfälle att sova ut och umgås. Men för det mesta består dygnet av att äta, sova och jobba.
– Jag skulle ljuga om jag sa att jag aldrig nickat till på bryggan. Man håller sig vaken med kaffe, men så har jag magkatarr också, säger Bo.

Den som inte jobbar sover, och under sjöresorna blir det ganska ensamt för kockmatros Maria Slaastad. Hon tillbringar mycket tid i det smala köket, och på fredagseftermiddagen står hon vid den rostfria bänken och fyller kycklingfiléer med mögelost.
– Det kan kännas lite öde ibland, och det vill nog till att man trivs med att vara ensam om man ska jobba här. Men vi är inga enstöringar och får vi en natt i hamn så är vi inte sena att dra fram grillen och öppna en flaska vin.
Den minimerade besättningen påverkar alla ombord och det roströda däcket skvallrar om tidsbrist.
– Kommer en matros som inte sköter sitt jobb blir det verkligen tungt. Det har hänt att vi fått hit killar med alkohol­problem och det fungerar inte. Det är svårt nog att få ihop det även när alla hjälps åt, säger Maria.

Lossning tidigt söndag morgon
Strax efter avgång från Oxelösund meddelade rederiet att det var övertidslossning beställd i Danmark söndag morgon klockan sju, eftersom nytt stål redan ligger och väntar på frakt hos SSAB. Det är osäkert om vi ska hinna fram i tid, då vind och motströmmar sinkar farten. Men framåt småtimmarna söndag morgon närmar vi oss Vejle. Sjön ligger mörk och blank. Bo vänder runt och manövrerar fartyget mot anvisad plats. En flock fiskmåsar lyfter från ett hangartak när Nord Carrier gungar till mot kajen och lägger sig till rätta.

Halv fyra kan besättningen krypa till kojs. Efter en kort sömn smäller det till i bygget. Det är Maria som tillsammans med maskinmatros Anders Petersson kör upp lastluckorna. Klockan är kvart i sju och snart börjar de blänkande rullarna med stål och plåt lyftas av. Några av dem väger uppemot 40 ton och då och då slår det till i bygget.
– Det går inte att sova när de lossar, konstaterar Bo när han kommer upp efter bara ett par timmars sömn. Fick man bara vara ostörd under frivakterna skulle det inte vara några problem, men det får man ju aldrig.

Stuveriet jobbar på och redan halv ett samma eftermiddag är vi loss. Luckorna rullas på. Det duggar lätt när vi åter stävar ut på sjön. Bo sitter framför datorn på bryggan och tar hand om pappersarbete. Överstyrman Jan-Erik Tengström kör med befälselev Christoffer Sjöberg vid sin sida. Eftermiddagen och kvällen fortskrider, och vakter löses av. Strax före midnatt kommer Jan-Erik och Christoffer åter upp. Det är mörkt och regnigt. Torkarna körs sporadiskt för att bättra sikten.
– Jag har sovit fyra timmar ungefär. Man brukar vara lite trött ibörjan, men när det ljusnar piggnar man oftast till, säger Jan-Erik och lutar sig tillbaka.

Tanksjöfarten värst
Sedan sjökaptensexamen 1998 har han jobbat inom det mindre tonnaget. Hit kom han i januari på ett vikariat. Även om han medger att han ibland är ordentligt trött, så tycker han att det är ganska bra här.
– Ett tag jobbade jag på en kusttanker där vi hade ankomst och avgång två gånger per dygn. Man hann aldrig varva ner emellan och fick bara två tre timmar sömn åt gången. Vi var tre nautiker, men skepparen tog aldrig en vakt så vi var ändå bara två som delade på dygnet, säger han.

Tanksjöfarten är också mer belastad av administration.
– Det är helt sjukt mycket pappersjobb. En gång satte vi ihop en voyegeplan på sju sidor, men det tyckte vettingbolaget var för lite, säger Jan-Erik.

Christoffer läser tredje året på Sjöfartshögskolan i Göteborg och kom ombord bara några dagar tidigare. Det är första gången han går tvåvakt.
– Man är lite trött på natten, men annars funkar det skitbra. Jag sover hur bra som helst ombord och jag har inget emot att jobba sex om sex efter skolan. Men det beror på vilken typ av sjöfart det är, säger han.
Jan-Erik säger att det brukar ta honom ungefär en vecka att sova ikapp när han kommer hem efter sex veckor ombord. Och att sätta sig i bilen och köra efter avmönstring kan vara riskabelt.
– Sista veckan är nätterna sega och ibland är man väldigt trött när man ska hem. En gång körde jag nästan i diket, berättar han.

Regnandet håller i sig. Det verkar aldrig bli riktigt ljust den här morgonen, och tröttheten vill inte släppa taget. Men kommande natt är klar och vindstilla. När vi vid tretiden på morgonen åter passerar Blå jungfrun ligger hon inramad av en mörkrosa horisont. Solen reser sig snabbt ur havet och de sista timmarna fram till frukost går ganska lätt. Tisdagen är ljummen. Kvart över ett glider vi in mot kajen i Oxelösund. Ett par ur besättningen mönstrar av medan andra är kvar. Någon extra hamnvila blev det inte den här resan, men med lite tur blir det snart några dagar för besättningen att ta igen sig på.

Linda Sundgren

Dela artikel:
Mail
Twitter
Facebook